Recension

: Hoochie Mama – Det andra vita köttet
Hoochie Mama – Det andra vita köttet Erika Lopez
2003
Tivoli
4/10

Skulle fungerat bättre som seriealbum

Utgiven 2003
ISBN 9189293185
Sidor 285
Orginaltitel Hoochie mama – The other white meat
Översättare Molle Kanmert Sjölander
Först utgiven 2001
Illustratör Erika Lopez

Om författaren

Erika Lopez har en bakgrund som konststuderande. Är uppvuxen i nordöstra USA men är numera bosatt i San Fransisco, där hon hamnade efter den resa som beskrivs i ”En Flickbok”. Hon gör även serier och påtar med en del konstprojekt. Hon gillar motorcyklar och hennes böcker är mer eller mindre självbiografiska.

Sök efter boken

Hoochie mama är den sista delen i trilogin om den lesbiska löspenisdesignern Tomato och dessutom en av de sista titlar som ges ut på det nyligen avsomnade Tivoli.

Jag har tidigare jag recenserat trilogins första bok En flickbok – om motorcyklar, flammande ödlor och andra viktiga saker. Mittendelen har jag inte läst, men det visar sig inte spela någon större roll, varken Lopez prosa eller huvudpersonen Tomato har förändrats särskilt mycket.

I början gillar jag verkligen Hoochie mama, den har en naiv charmighet som är svår att motstå, men det tar inte lång tid innan man överdoserar och när man väl gjort det utvecklar man en aversion mot den alldeles för söta anrättning som Lopez bjuder på och det är först då det slår mig att precis samma sak hände när jag läste En flickbok. Det som först känns befriande naivt, charmigt och uppkäftigt förvandlas plötsligt till pinsamt barnsligt, sötsliskigt och fördomsfullt.

Hoochie mama börjar med att Tomato släpps från fängelset och återvänder till ett San Francisco som hon upptäcker är i det närmaste rensat från hippies, feminister och bohemer och att det nu istället befolkas av latte-drickande yuppies. Tomato flyr ut i öknen och hamnar på Tiki "Boom Boom" Ravellis radioaktiva grillparty för cancersjuka. Väl där övertygas Tomato om att det är hennes uppgift att rädda San Fransisco och hon gränslar sin blekgula motorcykel och ger sig av för att befria sitt älskade San Francisco.

Jag antar att man lätt får för sig att Hoochie mama är en rolig bok när man läser ett referat av vad den handlar om och det är också många idéer som är roliga, men Lopez klarar inte av att genomföra dem på ett sådant sätt att de faktiskt också blir roliga i praktiken och Hoochie mama är därför förvånansvärt fattig på fungerande humor.

Som de flesta av Tivolis titlar är Hoochie mama snyggt förpackad, men innehållet håller inte måttet. Själva idén, liksom karaktärerna bär tveklöst potential till en riktigt skön bok, men Lopez klarar inte att leverera. Hon vill pressa ner alldeles för många infall i historien och tycks inte klara att sortera ut de dåliga och det blir istället bara för mycket.

Lopez läckra illustrationer får mig att önska att hon skrivit trilogin i form av seriealbum istället för som sparsamt illustrerade romaner, det känns som ett medium som skulle passat mycket bättre och där man som läsare skulle fått hennes prosa i mindre och mer hanterliga doser.

Textutdrag (Visa/göm)

Martin Eriksson

Publicerad: 2003-12-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-15 10:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1016

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?