I somras fick jag tag på en sladdrig liten pocketbok, tryckt på uselt papper men gratis då den medföljde en av de glansiga damtidningar som man forsöker vara utan men ändå läser då och då och särskilt på sommaren.

Jag gick omvägar kring den lilla boken, som dessutom hade ett ganska så gräsligt omslag. Rött och flammigt, rent hemskt. Författaren hette Nicci French – hu, det kändes Harleqin lång väg. Och med en titel, Du tillhör mig, som var sådar lagom sadoerotisk.

Till sist började jag läsa, men med en suck som för att markera att jag i normala fall inte läser "sånt här".

Men faktum är att boken var riktigt bra. Jag läste ut den och det ganska genast. Det var spännande ju! Kuslig och krypande, "psykologisk" som baksidestexten antagligen skulle beskrivit den, och det passade bra när sommarregnet slog mot rutorna. Skulle den unga kvinnan klara sig mot den hemska mannen?

När jag så fick deras – för Nicci French är faktiskt ett par – nya roman i händerna tänkte jag tja, det här kan väl bli bra.

Även Det röda rummet handlar om en ung kvinna som kämpar mot en hemsk man. Psykologen Kit Quinn får för att bearbeta ett våldsamt överfall möjlighet att träffa gärningsmannen – som den här gången är misstänkt för att ha mördat två unga kvinnor. Hon ombeds att hjälpa polisen och i egenskap av psykolog göra en profil av den misstankte.

Trots att hon avskyr mannen är hon saker på att han inte kan vara skyldig. Och när det sker ett tredje överfall börjar hon verkligen tvivla på hur det ligger till. Men naturligtvis tror inte polisen på henne, och hon tvingas bedriva sin egen lilla undersökning…

Visst är det underhållande. Visst är det nått att dyka in i när det regnar ute. Men inte så mycket mer, tyvarr. Jag kan inte låta bli att irritera mig på "hjältinnans" småprat med läsaren och det eviga bjudandet på kaffe, te eller ett glas vin.

"Vill du ha nått att dricka?" frågade jag.
"Nej tack. Jo, kaffe, kanske." Han blev stående mitt på golvet i vardagsrummet, verkade besvärad.
Jag lagade kaffe åt honom och hällde upp ett glas vin åt mig sjalv. "Mjölk? Socker?"
"Nej."
"Kex?"
"Tack, det är bra."

Känner du för att skrämma upp dig själv på ett lite småputtrigt vis, där "morderi" varvas med kaffepimplande, vinsmuttande och den oundvikliga karleken, så – voilà, här har du boken! Men jag vågar nästan lova att du kan ge dig till tåls tills den kommit ut i pocket.