”Jag såg ett naturprogram på teven.
Det var rätt bra. Det handlade mest om ormar.
På slutet visades en kort film om en uggla.”

Så börjar Min vän Lage. Lage är den där ugglan som är med i naturprogrammet på teven. Det visar sig att Lage extraknäcker som uggla i olika naturprogram när han inte jobbar med att borra hål i väggar i affärer där någon sedan ska sätta upp hyllor.

Det låter ju helskruvat, och det är det också. En uggla som borrar hål, käkar clementiner, hamnar i dåligt sällskap och startar en flygskola – kan det bli bättre? Det roliga är att det finns flera nivåer av roligheter här. Först det som barn gillar – en flicka (i obestämbar ålder) som får en uggla som kompis. Alla ungars dröm. Sedan den underliggande humorn som föräldrarna kan fnissa åt. Som att Lage sålt sitt föräldrahem – en tall – i Tingsryd och flyttat till stan. I Eva Lindströms ordklädsel blir sådana små detaljer fantastiskt roliga på det där svårförklarliga sättet.

Lindströms bilder är oslagbara. På ett naivt sätt, som då den runda kaffemuggen blir totalt platt, tecknar hon skickligt situationerna. Och trots att parkbänken där Lage sitter har en sådan lutning att han genast borde glida av, sitter han där hur stadigt och självklart som helst. Och det är det som är Evas styrka.

Man blir glad av Evas Min vän Lage. Man blir liksom lite yngre och lite lyckligare. Och även om Lage inte kan lära mig att flyga, så har han i alla fall fått mitt hjärta att lyfta.