Som en svensk James Dean, om än kraftigt alkoholpåverkad och hög på brass, kör den unge Robert juldagen 1983 en bil full med folk till ett disco utanför Ängelholm. Resan slutar i en våldsam krock och Roberts liv hänger för en tid på den sköra tråden.

Men trots respiratorvård, stomi, brutet bäcken, krossade ben och avsliten urinledare återvänder han så sakteliga till livet.

Krockad är berättelsen om vägen, modell längre, tillbaka. Det är motgångar och misströstan över att inte få supa, ragga brudar och och skita som vanligt. Om att sega sig vidare mot en framtid som känns mycket oviss.

Ett liv med "fler ärr än vad Uffe Lundell har i själen".

Det är uppför, brantare än Kebnekaises sluttningar, men Robert biter ihop. Och när oron för om huruvida kuken kommer funka eller ej blir för jobbig tar Robert till sina knep – minnen och musik.

Från sjukhussängen och senare rullstolen minns han en ung man med rockstjärneambitioner som aldrig hade problem med att fixa brudar. Det var "Born to run" och "On the road" för hela slanten, och Vestlin tecknar en bild av sitt alter ego som en rebell utan skrupler, som tog för sig och gick framåt utan att se sig mycket om.

Nu får han betala av sin skuld.

Vid sidan av läkeprocessen är musiken bokens stora tema. Jag vet inte om det är Nick Hornby som är den skyldige, men svensk, ung, manlig litteratur formligen svämmar över av Stones, Springsteen och Clash.

I Krockad är berättelsen uppdelad i fyra delar, ett dubbelalbum med sida A till D. Alla kapitel är betitlade med en artist och en passande låt. Bowie "Speed och life", Bob Marley "Get Up, Stand Up". Ni fattar galoppen.

Som sjukdomsskildring funkar den här boken bra. Den navigerar skickligt mellan då och nu, mellan minnen om när livet var normalt och det förfärande nuet. Kontrastrikt och bärande. Situationer med läkare och sjuksköterskor tecknas bra, ömsom dråpligt, ömsom allvarligt.

Dock känns den lite ytlig, inga djupdykningar i uppgörelsen med sitt tidigare liv direkt, och skuldfrågan som jag nämnde ovan berörs bara i förbigående. Även om ingen drabbades lika hårt som bokens Robert; hur känns det att förpassa sina kompisar till sjukhussängen?

Istället blir det mest minnen och rock'n roll. Men det är rätt skönt det också.

Till sist: Vad Robert heter i efternamn? Zettergren såklart, för att göra rockallusionen fullständig.