Recension

: Marwins minne, en stålfågels dagbok
Marwins minne, en stålfågels dagbok Dag Ståhle
2003
A&O böcker
5/10

Förvirrande mörker

Utgiven 2003
ISBN 9163121042
Sidor 295

Om författaren

Dag Ståhle debuterade 1997 med novellen ”En björn och en myggholk”. Hans Debutromanen ”Delfinpojken” eller ”Fallet A” publicerades 2002. Ståhle driver på sidan om sitt skrivande en mängd kulturprojekt.

Sök efter boken

Läsaren möts av en röst som tillhör Hampus S Lilja i Marwins minne, en stålfågels dagbok. Han är en ung man som vill berätta en historia om svek, lögner, kärlek och i viss mån dess konsekvenser. S: et står för stålfågel, en klubb som de tre vännerna Marwin, Tom och Hampus bildade som pojkar.

Från resedagböcker och brev hem till Sverige berättar den något nervsjuke Hampus om Marwins resa över Europas kontinent några år tidigare. En resa som slutar i två tragedier: Marwins självmord och mordet på Tom som begåtts av en knarklangare.

Den här boken skrattar man sig inte igenom. Nej, jag tror inte ens att jag drog på smilbanden en enda gång. Och uppriktigt talat letade sig inte en endaste strimma av ljus ut ur sidorna under genomläsningen av de 295 sidorna. Mörkt. Men den är välskriven vilket är dess räddning. Romanens persongalleri är genomtänkt och trots den svarta undertonen tilltalas jag av den melankoliska stämningen som Ståhle skapar sida efter sida som.

Berättandet om Marwins kärlek till en flicka med en keltisk knut tatuerad på armen och sökandet efter ett svar på den molande känslan av att något inte riktigt står rätt till vad gäller sin egen far, varvas med möten med nya vänner och äventyr runt om i Europa.

Så långt är allting bra. Den monotont mörka stämningen bryts då och då av lite action. Under större delen av romanen ligger fokus på existentiella tankar om livet och högre väsen. Och Ståhle har inga problem med att fånga den något bohemiska ungdomsmentalitet som präglar den tågluffande Marwin. Men när Hampus träder fram ur skuggan som berättaröst mot slutet tar romanen en drastisk oprovocerad vändning.

Slutet återfinns visserligen mellan raderna redan under de inledande sidorna i romanen. Men när Hampus visar sig vara en seriemördare som hämnas sina vänner för de svek som de blivit utsatta för, ja då blir boken plötsligt en thriller. Jag förstår helt enkelt inte logiken med att utan förvarning börja skriva en ny bok under de sista sidorna. Det känns som en nödlösning som vi kunde ha besparats till en bok om just seriemördare från Ståhle.

Summa summarum: En läsvärd bok om man vill sitta och deppa.

Bonus: Ett förvirrande slut, samt ett bildgalleri i mittuppslaget över vissa karaktärer.

Textutdrag (Visa/göm)

Ranald MacDonald

Publicerad: 2003-08-26 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-10 22:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #857

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?