Naranappa är död, och ska nu begravas. Men vem ska få uppdraget att begrava honom? Som brahmin (prästerskapet, den högsta av de fyra ursprungliga kasterna) ska han egentligen begravas i enlighet med den heliga ritualen samskara.

Men nu är Naranappa inte vilken brahmin som helst. Under sin livstid verkar han ha levt ett ganska ovanligt liv, och brutit mot många regler och seder. Inte minst då han tog sig den prostituerade kvinnan Chandri som älskarinna. Så som död är det ingen som vill veta av honom till en början.

Inte blir det bättre när Chandri försöker hjälpa till genom att lova bort sina dyrbara guldsmycken till den som utför ritualen. In träder girigheten, och genast blir många av de andra brahminerna betydligt mer hjälpsamma. Men girigheten leder också till trätor sinsemellan de efterlevande. Men Pranesacharya, byns helige man, kan inte låta girigheten och konflikterna ta överhanden. Han söker därför svaret på hur han ska agera både i skrifterna, och hos sina gudar.

Men situationen förvärras. Det är inte bara Naranappa som dör. Andra börjar också dö, med konstiga sår och svullnader. Och under tiden som den plågade Pranesacharya försöker finna en lösning på sitt dilemma hopas råttor och gamar runt liket, som långsamt ruttnar i värmen…

Än värre blir det när Pranesacharya dessutom inte hittar något svar. Istället hittar han Chandri. Den unga och vackra Chandri, som återigen bara vill hjälpa till när hon ser den helige mannen så plågad. Och Pranesacharya, som under många långa år har levt i askes och självförsakelse – men som villrådlig efter att inte ha fått något svar från sina gudar inte längre vet vad han ska tro.

Det blir ett möte mellan mänskligheten och religionen och det klassiska kastsamhällets föreskrifter. Hur mycket måste man som människa egentligen uppoffra för sin religion, för sin tro och för sitt kast? Är det möjligt, och är det ens önskvärt att göra det? Är Naranappa verkligen så ond som många av de andra brahminerna tycker – eller är han bara mänsklig? Det är också en skildring av kampen mellan det som religionen föreskriver, och det som är nödvändigt ur ett mänskligt och socialt perspektiv. Naranappa måste begravas – men det finns ingen som kan eller vill göra det.

Och vad händer om eller när man misslyckas med att uppoffra sig själv längre – när man ger efter för sina egna begär? Pranesacharyas tvivel på sina gudar och sig själv tvingar honom ut på en vandring för att söka finna sig själv, och ett svar på sina tvivel.

Författaren Anantha Murthy, säger översättaren Hans Sjöström, ska tydligen ha sett Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet (utan översatt tal), och inspirerats av den till sin bok. Jag vet inte om jag hade tänkt på det, om jag inte hade läst det innan jag började med boken, men med det i bakhuvudet märker man kanske en del paralleller. Oavsett om man märker (eller ens är intresserad av) dem eller inte så är det en mycket läsvärd bok som varmt kan rekommenderas.