Trots ett stolt arv av sin revolution – där frihet, jämlikhet och broderskap skulle bli framtidens ledord – så kom Frankrike att bli en av de stora kolonialmakterna. Kolonier världen över exploaterades under mycket brutala förhållanden, för att tillfredsställa moderlandets expansiva intressen. Ett av dess kolonier var Algeriet, i norra Afrika. Det landet skulle komma att bli självständigt först efter en mycket lång, och blodig kamp mot kolonialherrarna.

Det riktigt paradoxala med Algeriet var dock att det formellt sett inte var en koloni, utan ett departement – det vill säga en region formellt sett likvärdig med andra delar av Frankrike (till skillnad från ”riktiga” kolonier, som Indokina, Kamerun eller Martinique). I och med det kom den franska revolutionens ideal om alla människors lika värde att ställas på sin spets. Antingen skulle man bli tvungen att erkänna den arabiska befolkningens lika värde, eller erkänna att revolutionens universella rättigheter egentligen inte var universella, utan baserades på rasistiska argument.

För många intellektuella kom den här situationen att utgöra ett stort dilemma, och ett stort konfliktområde. I den här boken låter Michael Azar oss följa två av samtidens stora vänsterintellektuella – Frantz Fanon och Albert Camus – vilka båda hade starka intressen i Algeriet-frågan. Camus – filosof och författare – var själv (vit/fransk) algerier, och således en av den minoritet som moderlandet ofta sade sig beskydda mot den arabiska majoriteten. Själv kritiserade han hårt Frankrikes hållning, och menade att fransmännen hade ett ansvar att leva upp till de ideal man själv hade satt upp, istället för att dränka dem i blod. De koloniserade, menade han, hade omvänt en rätt att protestera mot den orättvisa behandlingen – men det fick inte gå över till våldsutövning.

Fanon å sin sida var en svart psykiater och författare, ursprungligen från Martinique. Han kom dock att arbeta i Algeriet (och fick då bland annat uppleva en rasism som många araber uppvisade gentemot svarta), för att senare gå med i FLN, den algeriska nationella befrielsefronten och bli en av dess främsta språkrör. Hans åsikt kontrasterade Camus i det att han inte ansåg att Frankrike skulle kunna leva upp till revolutionens ideal om broderskap och jämlikhet. Det enda rätta var därför att kolonierna måste bryta sig lös från kolonialmakterna, om så krävs också med våld.

Detta utgjorde en avsevärd ideologisk konflikt mellan dem, och mellan många andra franska intellektuella vid denna tid. Varken Camus eller Fanon är förvisso inte representativa för några större grupperingen av fransmän, men genom deras böcker och artiklar speglas många av de centrala områdena i en konflikt som än idag har stor betydelse för hur vi ser på andra folkgrupper och länder, och konflikten mellan universella ideal och en krass verklighet. Och den här konflikten riskerade faktiskt att bli så stor att hela Frankrikes enighet kunde vara i fara. Azars bok är därför en både mycket läsvärd och spännande bok av en paradoxal och konfliktfylld del av Europas närhistoria.