Är man någorlunda insatt i hur mediabranschen fungerar så finns det inget nytt att hämta i denna bok. Här blottas alla skumraskaffärer som försiggår bakom kamerorna: lobbyism, ankdammspolitik, förvanskande av sanningen, hemliga karteller, skelett i garderoben, hänsynslöshet och ärelystnad. Och så mycket mer som kanske inte alltid matchar de tio budordens ideal. Snarare är det sommarglassen Magnums olika smaker som visar väger för hur man ska bedriva kommersiell tv idag.

Herr Stenbeck nämns givetvis med jämna mellanrum, detsamma gäller för Hyland. Det blir ganska tröttsamt i längden, man undrar ju om det verkligen inte har funnits (eller finns) andra innovatörer i svensk tv. Men även anekdoter om välkända tv-personligheters succésagor, som t.ex. Kristian Luuk och Leif ”Loket” Olsson, får utrymme i denna lättsmälta granskning av dagens mediasverige – en bransch som Gud nog allra helst skulle vilja glömma.

Därmed inte sagt att man som nyfiken frossare av lite tv-skvaller vill ta avstånd från boken. För en vanlig dödlig person som växt upp med tv:n som sin bästa polare är detta nämligen en glasspinne som man slickar i sig i ett nafs, hur syndigt det än må vara. De tjugotal kapitel som Blåsningen består av är ett stycke mycket roande och delvis intressant nutidshistoria. Precis som historien om boo.com var en gång i tiden.

De två författarna, Håkan Lahger och Love Svensson, kompletterar varandra bra, de fungerar ungefär som radarparet Sundgren och Wiklund i Fyrans Bionytt. Gammal möter ung, liksom. Språket och upplägget i Blåsningen känns aldrig tungt och ansträngt, boken är med andra ord läsvärd även för den som inte har ambitionen att göra en djupare research om hur mediabranschen fungerar. Det är aldrig på tal om grävande journalistik à la Dan Josefsson eller Maria-Pia Boëthius. De olika intervjuoffren (bl.a. Robert Aschberg, Stina Lundberg och Annie Wegelius) ställs på ett ganska harmlöst sätt mot varandra och däremellan kläcker författarna ur sig en och annan kommentar som ger ett svagt, men märkbart, utslag på ironimätaren.

Den stora besvikelsen för mig är just det faktum att författarna inte går hårdare fram i sina intervjuer, det är nästan lite fjäsk över det hela. Men som sagt, jag tror inte heller att ambitionen har varit att göra något scoop. Lahger och Svensson ger läsaren en möjlighet att få en inblick i den här skitbranschen, om än ytligt. Sedan får man söka sig vidare till de riktigt tunga elefanternas alster om man vill fördjupa sig i ämnet.

Sammanfattningsvis: Stort underhållningsvärde men kanske väl snålt med kritiskt innehåll för att helt och hållet falla mig i smaken.