Det här är en bok som biter sig fast, som gör en beroende av de uttänkta meningarna med sin säkra rytm och sina precisa formuleringar och oväntade ordsammansättningar. Man skuttar upp och ner i läsfåtöljen och utbrister:

– Ja så där är det! Så där känns det att älska någon och ha allting i livet inom räckhåll och att det mesta flyter på och samtidigt ändå vara så liten och rädd för att allting ska kantra och att någon plötsligt ska ge sig av.

Andrea och Casper möts på psykkliniken; två vackra känsliga unga konstnärssjälar. Boken rör sig i de kretsarna: musik, färg, katter, folkhögskolor, festivaler m.m. Lite klyschigt kanske, men det sväljer man trots allt, tack vare det ovanliga språket.

Deras kärlekshistoria är bitterljuv; från början så skör men självklar och så småningom uppäten av de ständiga frågorna och osäkerhetenÂ…

Förutom kärlekshistorien är boken också ett slags utvecklingsroman.

Andreas trevande steg engagerar och berör. Hur ser världen egentligen ut genom tjocka, skarpa kajalögon? Hur hittar man hem? Hur vågar man leva utan Imovane och ätstörningar? Hur låter man bli att ringa den man älskar som inte vill bli nådd?

Och hur är det egentligen med alla minnen, med Carl, Andreas pappa och Maddalena? Vad hände i Italien?

Pappa Pralin är Anna Jörgensdotters debutroman. Läs den!