När jag läser Roy Jacobsons noveller infinner sig samma stämning som i filmen De missanpassade från 1960 av John Huston. Där kämpar Clark Gable, Montgomery Clift och Marilyn Monroe mot den nya tiden och ett samhälle som de inte längre får plats i. De blir förlorare för att de enträget försvarar sin livsstil och sina ideal. Jacobsens noveller utspelar sig dock i Norges utmarker, långt från den urbana världen.

Ett bärande tema är självbedrägeri, men också tvånget att försöka se ett mönster i tillvaron. Det handlar om att se sin omgivning och sig själv sådan som man är. Vissa lyckas medan andra misslyckas. Vissa slutar prata medan andra flyr in i mystik. Det finns en kärlek för oliktänkare och ensamma själar, sådana som säger nej, i en värld där alla helst ska dela samma värderingar, ha samma erfarenheter och där det bara finns ett sätt att vara för att man ska kunna betraktas som normal.

Vi får träffa original från bygden som behandlar främlingar som luft och som har en blick bortom horisonten. Tydligast blir det i ”Det kan komma någon”. Den handlar om en arkeolog som ensam ska göra utgrävningar på en ö i Nordnorge. Han konfronteras med en kärv lokalbefolkning som är som betong. Det gör honom frustrerad.

Hon log och såg bort, som vanligt mer intresserad av landskapet än av honom – varför det egentligen? Hon hade ju sett ut över de här betade och ointressanta moarna varenda dag i ett helt jävla liv!

Han söker förgäves kontakt.

De är inte som jag, tänkte arkeologen, de är inte fördärvade och urbana, de är inte styrda av hemliga motiv, de kör ner ett spett i jorden exakt där det ska stå /.

Han är inte hemma där men önskar att han vore det. Miljön förvandlar honom långsamt utan att han själv märker det. Han blir rå, tillbakadragen och egoistisk. Han roffar åt sig vad han vill ha och ägnar sig samtidigt nitiskt åt sina utgrävningar efter lokalbefolkningens historia som han i själva verket har mitt framför näsan. På samma sätt utforskar Jacobsen sina karaktärer. Likt en arkeolog borstar han bort jorden från dem och avslöjar detaljer i det mänskliga landskapet.

Det nya fönstret är en samling noveller skrivna mellan 1982 och 2001 i urval av översättaren Staffan Söderblom. I efterordet kallar han Jacobsens novellistik för en osäkrad eller opålitlig realism. Det håller jag med om. I varje text finns oväntade överraskningar. Något som bryter.

Jacobsens noveller påminner mig ofta om Robert Kangas och även Åke Smedberg. Alla har samma kärlek för oliktänkare och icke urbana miljöer. Jacobsen är kanske inte lika träffsäker som Kangas och han har inte ett lika poetiskt språk som Smedberg, men han är lika uppriktig i sitt berättande. Eventuella spår efter någon författarskola är obefintliga, vilket annars är vanligt bland svenska debutanter. Här är det snarare djärvt, trubbigt och varierat med blåstället på. En grovjobbare som har något att säga oss och som tycker att det är viktigt, helt enkelt.

Genom Det nya fönstret ser jag spåren av en traktor som möljar sig igenom den norska leran. Jag vet inte vart han ska men han gasar och sliter sig fram med varierad framgång.