Att vi människor håller på att orsaka klimatförändringar borde det här laget vara ett faktum för de allra flesta. Bara några av de mest ihärdiga förnekarna lyckas väl idag inbilla sig att så inte är fallet. Att det här kan ställa till med enorma problem borde också stå utom tvivel. Frågan är bara vad vi gör åt problemet.

Genom Kyoto-protokollet har världens länder (utom de vanliga bangarna, som USA) kommit överens om en rad åtgärder man ska vidta för att minska utsläppen av koldioxid (den viktigaste växthusgasen).

Under Kyoto-protokollet har världens fattiga länder undantagits från några bindande åtgärdskrav. Det är rätt och riktigt, eftersom det är de idag rika länderna som har orsakat de existerande koldioxidnivåerna, och därför också borde vara de som tar ansvar för att ordna upp problemet.

Men på sikt kommer utvecklingsländernas ageranden att få en avgörande betydelse för våra möjligheter att åtgärda klimatproblematiken. Många av dem industrialiseras i rask takt, och verkar i stort härma vår utvecklingsväg – men åtföljande klimatproblem.

I den här boken försöker författarna utvärdera vilka möjligheter som fattiga länder har att agera på; vägar man kan välja och åtgärder som då behöver vidtas. Man har också en rad fallstudier från flera länder.

Men boken är tämligen krånglig. Det är mycket matematiska formler och många svårtolkade tabeller, som gör att läsvärdet för boken är lågt om man inte är utbildad statistiker. Boken kan säkert ha mycket viktigt att säga, men eftersom det håller sig på en så teknisk nivå förlorar man sig lätt i sifferexercisen.