Oj. Det här blir inte så lätt som jag först trodde. Jag gillar Kerstin Thorvall. Jag tycker om hennes frispråkighet, att hon på ett öppet sätt talar om sitt kärleksliv – fast hon är en gammal ”käring”.

Det här boken är alltså som upplagd för att jag ska gilla den.

Men jag vet inte om jag gör det. Hon ger oss verkliga livsberättelser, sådana där smärtsamma-men-ändå-härliga historier man själv hoppas att man kommer att få uppleva när man är i fyrtioårsåldern. Eller när som helst förresten. Sådana där historier som så många avfärdar som kvinnotjafs eller klimakterietrams.

Hon skriver en, som hon kallar den, ”katalogaria” om sina älskare. Den avbryts av de stora namnen, som Bernhard och Åke, som är den direkta orsaken att de andra finns med i berättelsen. De som hon älskade med för att glömma de riktiga kärlekarna.

De mer köttsliga romanserna, de i katalogariorna, får en ibland att tänka herregud, hur kan hon? Men innan man hunnit tänka tanken klart har Thorvall själv redan skrivit ned den. Hon är heller inte alltid på det klara med varför hon gjort si eller varför hon reagerat så, men alltid den första att erkänna det.

Och det gillar jag.

Hon förälskar sig i omöjliga män, hela spektrat från mycket unga till mycket gamla, från tyskar till professorer. Först dansar hon med dem, svänger höfterna och har sex. Sedan grinar hon och är omöjlig, skriver passionerade brev, trånar och längtar. Och har sex med andra för att glömma kärleken.

Hon är ytterst mänsklig. Hon visar sig öppet och ärligt. Samtidigt blir jag reserverad. Varför skriver hon det här?

Jag har inget bra svar. Jag måste fundera lite till på det. Välj själv om du vill läsa boken. Men avfärda inte Kerstin Thorvall som en skandalös ”käring” innan du gjort det.