Det på nåder och kant, provokationens förlag Vertigo vill introducera på svenska är den norska författaren Stig Sæterbakken med sin bok Siamesisk. Han har stämplats i sitt hemland som kontroversiell, och på baksidestexten sägs det att han är en urbota jävlig författare. Det vill naturligtvis utmana läsaren. Författaren vill så gärna få oss att vidkänna den ruttna dödens lustar, ty här har de primitiva likmaskarna hälsat på, de har samlats om ett värre ont omen och tagit hus i en ännu levande människa, bara lite i förväg för att där förbereda sin ännu större fest hos vår gamle sjuka stofil, när så ljuset släcks för honom av en färdigt omhändertagen lekamen, med att ännu under livet få avläsa oherrans många maskar som äter sig upp för hans kallbrandsben och in mot hjärnan, av det sista fästet hos detta surmulna väsen som ryggar tillbaka och känner sitt eget äckel, allt medan han gamlingen inte ännu satt klippingen till. Men av något som läsaren inte rår på, blott som man ska sjunga med i äcklets lustar och allsång.

I Siamesisk har vi den mycket gamla maskätna gubben och hans minimalistiska maka, båda sammanbundna i en helig men mycket rutten allians, vartannat kapitel tilldelat i varandras dialoger, ofta i en ömsesidig hat- och sista kärlekspakt. Den förra förtvinar fysiskt, den andra mera i tanken, tillsammans som de ska göra dålig litteratur för oss.

Stig Saeterbakken vill nog endast kröna deras tillvaro med att skriva hur många maskar som helst, skriver mycket ruttet bajs, skriver det levande likets allehanda utsöndringar och med sista hälsningen hem. Gubben ruttnar inför både sin maka och maskarna, sitter dagarna i ändå i ett självpåtaget fängelse, eftersom han uppenbart vill sitta i en gungstol, blott den placerad i hans eget badrum och där är han sedan med sina två sista lustar, att hamna reflektera över sin uppenbara ruttenhet och att käka tuggummi. Symbolen tuggummit är naturligtvis en illa vald sådan, men texten blir just ett tuggummi segare.

Berättelsen skall vara grotesk såtillvida att åldrandets helvete ska uppenbart äckla oss in absurdum. Gumman med sina sista krafter sköter sin make till ett veritabelt värre maskbo. Ändå vill jag fråga mig vad den gode Stig Saeterbakken vill uppnå med sin textuella "ännu vid livet dödsmässa". Med alla sina maskar och i den ruttna ytan lyckas han ändå inte göra den så värst äcklig som det förmodligen är tänkt. Boken kan liksom omöjligt förorsaka några direkta mardrömmar, nånting i textmassan är väldigt utdraget, som läsare utvecklar man väldigt fort sina litterära antikroppar mot fanstyget. Istället är det den envisa tristessen som driver sjukdomen vidare, men inte värst effektivt.

Det monotona är uppenbart hos Stig Stig Sæterbakken, möjligtvis kan det fungera något mer magiskt hos somliga bokläsare, när ett tirato utdraget tempo om möjligt kan stärka effekten till att få boken aningen värre ond i sin besvärliga avsikt, att han belletristen verkligen skulle vara en jävlig författare, själv blir jag nära förbannad när jag undertecknad inte kan känna så mycket ovilja mot boken, när den inte tär på mitt lässinne om detta förintelsens förspel. Somliga individer går oundvikligen samma grymma livsöde tillmötes som Saeterbakken trots allt mycket belysande målar upp för oss, hamnar där i maskväldet ännu medan vi har känslan kvar. Åldringsvården är i varje fall en rutten sak i mångt och mycket, där ger jag Saeterbakken helt rätt, även om det knappast är hans stora budskap med romanen. Han ville kanske bara jävlas med oss, men kanske ändock inte med mig, i så fall som det nog blev med fel koncept.