Robert Jordan är nu inne på den tionde delen i serien The Wheel of Time eller Sagan om drakens återkomst som den heter på svenska. Jordan kan verkligen konsten att suga på karamellen in i det längsta. När andra författare hade bitit till för att få till ett avslut så fortsätter han bara suga och suga. Det senaste jag hörde var att han kommer fortsätta suga på den i ytterliggare tre böcker och om det ska fortsätta i den här stilen bävar jag inför det. Nu när man har kämpat sig igenom tio böcker kan man ju inte ge upp. Då skulle ju allt vara förgäves …

Är det då verkligen så segt? Ja, faktiskt. Vi får följa Egwene, Mat, Perrin och de andra i varsin episod. Hela boken utspelar sig under en eller två veckor och det är inga stora revolutionerande händelser vi talar om utan det är det vanliga tjafset mellan karaktärerna. Kvinnorna tycker männen är enfaldiga och helst bara ska göra som dom blir tillsagda och männen tycker kvinnorna är bångstyriga men det är väl inget att göra åt det förutom att lära sig stå ut. Efter tio böcker av detta börjar det som sagt var kännas lite gammalt. Man får hoppas på lite nya fräscha idéer till nästa bok.

Jag kanske är lite tråkig men när huvudpersonen (Rand Al’Thor) i serien inte är med direkt förren det är 150 sidor kvar i en bok på 700 sidor så tycker jag det känns lite sådär. Att Rand inte kan vara med för mycket är i och för sig förståeligt. Han är för kraftfull och snedvrider hela balansen. Lösningen är självklart att hålla honom utanför historien ett tag. I slutet på Winter’s Heart, förra delen i serien, försöker han sig på att rena den manliga delen av kraften och detta försök lyser upp hela landet genom den råa energi som släpps lös. Denna fyrbåk påverkar de olika grupperna spridda över kontinenten på olika sätt och genom detta gör sig Rand påmind genom hela boken. Det är ett intressant grepp även om också detta blir lite tjatigt i längden.

Efter tio volymer har jag trots allt fortfarande svårt att hålla isär vissa karaktärer. Det kommer en ny del vart annat år och det är väldigt många individer inblandade så det är inte konstigt att det bli rörigt. Det är imponerande att författaren själv kan hålla isär dom. Glappet på två år och antalet karaktärer som är inblandade gör att det faktiskt känns som en bra idé att dela upp böckerna i två på svenska och ge ut en del varje år.

Robert Jordan är en av de största Fantasy-författarna alla kategorier. Ser man till antalet sålda böcker och storheten i projektet så är det onekligen så. Han tävlar med J.K.Rowling som riktar sig till en lite yngre publik och David och Leigh Eddings som också håller sig ett eller två snäpp under Jordan när det gäller komplexitet. Det är modigt att ta sig an ett så stort projekt och imponerande att ha arbetat så plikttroget med det genom åren. Han vinner inte många poäng på originalitet men det är en välskriven serie även om man skulle kunna skala bort hälften av orden i varje bok och på så sätt få ett bättre flöde. I denna serie har du en vän som aldrig sviker, både på gott och ont. Det är som en dokusåpa där du bara kan följa med utan att behöva anstränga dig och allt flyter på utan allt för mycket trassel. Frågan är bara om det är allt du vill ha. Själv förväntar jag mig bra mycket mer än så av en bok nu för tiden. Tråkigt nog händer det inte så mycket på fantasyområdet nu för tiden. Tacka vet jag Science Fiction, där finns det ett antal unga, heta författare som hela tiden tvingar dom gamla vargarna att hålla sig alerta.

I Crossroads of Twilight är historien ovanligt urvattnad och svag. Till nästa bok hoppas jag Jordan har ett uppdämt behov av att föra historien framåt. Det börjar onekligen närma sig, om inte finalen, så i alla fall en rejäl semifinal.