Du har kanske hört att USA:s president, George W Bush, egentligen är fel man på posten? Att det mer eller mindre var valfusk som satte honom på den post han innehar. I ett reportage i den här boken kan du läsa om hur det hela gick till. Inte nog på att Bush vann mindre delstater (och att motståndaren Al Gore alltså hade absolut sett fler röster). I Florida, den avgörande delstaten, tillämpades rent fusk, menar Greg Palast.

Det gick till så att personer som egentligen var röstberättigade plockades bort från röstlängderna, bara för att de råkade ha ett namn snarlikt någon grovt kriminell (eller då deras brott uppgavs vara grövre än det egentligen var). I praktiken blev alltså tiotusentals väljare utan sin rätt att rösta. De allra flesta av dessa bodde i mindre bemedlade områden, och hade sannolikt röstat på Al Gore. De 500 rösters majoritet som Bush vann med hade alltså knappast räckt, om rätt hade varit rätt.

Detta, och många andra liknande reportage, kan du läsa om i den här boken. Andra exempel är "Lobbygate"-affären i Storbritannien – det vill säga hur brittiska makthavare i praktiken influerades av lobbyister för stora, ofta amerikanska, företag, och hur regeringen Blair villigt gick med på detta. Vi kan också läsa reportage om hemliga dokument från Internationella Valutafonden eller Världshandelsorganisationen och mycket mer därtill. I grunden går många av dem tillbaka på samma grund; demokrati till salu.

Greg Palast är en amerikansk grävande journalist, som numera är baserad i Storbritannien. Anledningen är enkel – USA har, enligt hans mening, inte plats för grävande journalister. Vill man arbeta med den typen av frågor måste man göra det annorstädes. Många av de reportage som publiceras här, exempelvis de om det amerikanska valet, har därför aldrig publicerats i USA, utan bara brittiska tidningar.

Boken är alltså en samling krönikor/reportage som alla, vad det verkar, är publicerad sedan tidigare i olika sammanhang. För boken har Palast sedan lagt till förklarande mellantexter eller rubriker. Palast är elak när han skriver. Han biter hårt. Det får mig i viss mån att tänka på Jan Guillou – mannen må kanske ha rätt i det han säger, men han säger det på ett sätt som inte känns helt sympatiskt. Det kanske fungerar i en kortare kolumn, med jämna intervall. Men samlat i en bok?

Efter ett tag börjar man undra hur mycket hårdfakta som egentligen ligger bakom somligt av det som skrivs, och hur mycket som är retorik. För att ta ett exempel; artiklarna om "Lobbygate". Den brittiska regeringens svar på kritiken från Palast var att hans intervjuer var med lobbyister som ju självklart överdriver sitt inflytande (eftersom Palast undercover spelade en intresserad köpare av deras tjänster). Är det sant, eller bara ett försvar från deras sida? Från Palasts artiklar är det svårt att avgöra.