Noam Chomsky har under många år varit en uttalad kritiker av USA:s utrikespolitik. Politiskt korrekt har han aldrig bemödat sig om att vara – något som gjort honom känd och omtyckt i många (vänster)kretsar. Och genom åren har han hunnit publicera ett otal antal böcker på olika teman. Denna senaste bok handlar alltså om Mellanöstern, och problemen med att lösa alla de konflikter som råder i området – Israel/Palestina, USA/Irak, kurderna med mera.

Tyvärr har Chomsky inte mycket nytt att säga i frågan. Till och med så lite att två tredjedelar av boken utgörs av en direkt återutgivning av hans bok "Peace in the Middle East?" från 1974. Den boken hade förvisso många poänger på sin tid, och det är intressant att idag se att situationen i realiteten har utvecklats på ett sätt som ofta är väldigt snarlikt det Chomsky förutspådde för snart trettio år sedan.

Men man kan ju onekligen tycka att det, trots bokens framsynthet, har flutit mycket vatten under broarna under trettio års tid. Stor energi ägnas åt trettio år gamla debatter som inte känns särskilt aktuella. Det hade krävts en hård redigering och förkortning för att den här delen av boken verkligen skulle ha förtjänat att ges ut på nytt.

Den återstående delen av boken utgörs av artiklar eller tal som även de har publicerats/hållits tidigare på andra håll – exempelvis i tidskrifter Zmag eller Red pepper. Sammanfattande för dem är väl att Chomsky egentligen inte har så mycket unikt att tillföra debatten längre – mycket av den han säger är väl i hög grad vardagsmat, framförallt i de kretsar han i praktiken vänder sig till. Och mycket har han också sagt – om och om igen – i många andra sammanhang.

Tyvärr börjar Chomsky likna en musikskiva som någon ställt in på "repeat" – även om det är en bra skiva, så kan det bli ganska tröttsamt när man hör samma sak för vilken gång i ordningen?