Eco är förmodligen mest känd som författare genom sin bok Rosens namn. Om man bedriver universitetsstudier finns det dock en viss risk att hans namn smyger sig in här och var, oavsett om du valt att läsa filmvetenskap eller idéhistoria.

Detta är också illustrativt för min bild av honom, jag ser på Eco som en extremt allmänbildad man. Satt i ett sammanhang med sina samtida författarkolleger så är han förmodligen med bland andra Salman Rushdie en av de mest bildade. Åtminstone om man får döma efter hur deras böcker ser ut. I allt Eco skriver lyser hans bildning igenom, jag för min del har valt att tro att det är eftersom den inte går att dölja, han skriver på det språk han kan om de saker han fascineras av.

Detta är något som inte skall blandas ihop med exempelvis den unge romandebutanten som slänger dit en referens till Prousts Madeleinekaka eller något liknande för att framhäva någon form av litterär bildning. Varken litterär eller någon annan form av bildning är dock det avgörande om man skall skriva skönlitteratur, det är utan undantag litterär begåvning fundamentet måste byggas av.

Där de flesta debutanter som gör som ovan saknar både den bildning och begåvning de tror de har äger dock Eco en genuin litterär begåvning att komplettera sin bildning med. När man läser Eco lär man sig saker samtidigt som man blir underhållen, något som är alltför sällsynt.

Problemet med Baudolino, om vi nu förutsätter att det finns ett sådant, är att första halvan av boken i någon mån saknar styrsel, det finns ingen klar historielinje och bitvis känns det långrandigt och faktiskt till och med rätt torrt. Litet drygt halvvägs in i boken tar den dock fart och berättar på resten av sina sidor en fantastisk reseskröna som gärna kunde fått upptagit fler av bokens drygt 400 sidor.

Baudolino är den fattige pojken som blir adopterad av kejsar Fredrik och får studera på universitetet i Paris. Han är ansedd som en begåvad lögnare och en stor del av hans liv upptas av prästen Johannes och dennes mytomspunna rike i österlandet. Bokens nutid är i herrens år 1204 där Baudolino berättar sitt livs historia för historieskrivaren Niketas som inte riktigt vet vad han skall tro på av historien eftersom Baudolino redan inledningsvis avslöjat att han är en lögnare. Men även om mycket av det han berättar låter litet för fantastiskt är det också alltför mycket av det som stämmer.

Baudolino bjuder förutom en fantastisk historieskröna på filosofiska och religiösa dispyter, mytomspunna varelser, kärlek, svek, mord, sinnrika komplotter och en hel massa religiösa reliker. Den är en mustig och fyllig historia som lyckas balansera på rätt sida av gränsen och därmed undvika att bli för mycket.