Det finns en viss sorts litteratur vars upphovsmän drivs av andra bevekelsegrunder än lusten att berätta, längtan att skriva eller uppgiften att förklara. Jag talar om den personliga vittnesbörden från människor som av en eller annan anledning befunnit sig i utmarkerna av mänsklig civilisering.

Ingen annan historisk epok torde ha genererat fler exempel härav än Andra världskriget, och vi finner här både förövare och offer vid pennan. I den första kategorin kan man nämna Rudolf Höss (kommendant i Auschwitz) skrev sina ”memoarer” i väntan på dom, Albert Speer (arkitekt och rustningsminister) skrev i Spandaufängelset – den förra kliniskt och styltigt, den senare i envig med sitt eget samvete.

Likaså gjorde en del offer som överlevde Förintelsen. Kända exempel är Imre Kertész Mannen utan öde och Primo Levis Är detta en människa?. Efter sina upplevelser fann de att den enda vägen till normalisering var att vittna i skrift. Det ska vi vara tacksamma för, ty bortsett från att detta ofta är ”spännande” böcker äger de också ett omätligt historiskt värde, kanske inte så mycket i siffror och rena ögonvittnesskildringar, utan som själsliga avtryck.

Man kan ju, vilket underligt nog också gjorts under senare år, diskutera vilket massmord som var värst, det sovjetiska eller Nazitysklands. Nu är väl detta inte så intressant, det känns aningen köksfilosofiskt att stapla offrens miljonantal bredvid varandra och fundera på om Hitler eller Stalin var värsta galenpannan. Vad man dock kan konstatera är att Förintelsen ägde egenskaper som historien tidigare eller senare aldrig visat prov på. I så måtto är den unik, och något unikt bör man i största utsträckning förstå för att rätt kunna hantera det. Därför känns Primo Levis Är detta en människa? som en viktig bok.

Levi var italiensk jude och arresterades av fascisterna på hösten 1943 för omedelbar deportation till Auschwitz. Tack vare att han var man och i arbetsför ålder klarade han den första selekteringen som redan på plattformen skilde de som fick leva och arbeta från de som omedelbart fördes till gasen. Levi hamnade i ett av Auschwitz många underläger, just detta bestod av arbetare som uppförde en gummifabrik, Buna. I knappt ett och ett halvt år levde och arbetade han i lägret fram tills sovjettrupperna anlände i januari 1945.

Redan under sin tid i lägret började Levi plita ned sina upplevelser på små papperslappar, trots att det var förenat med livsfara. Efter befrielsen färdigställde han boken, ett försök till att även nå en ”inre befrielse”. Är detta en människa? drivs obarmhärtigt framåt av detta enda syfte. Knappast metodiskt och inte heller strukturellt, men med tålamod, nyfikenhet och en eftersträvad objektivitet som gör boken så betydelsefull. Den tränger bortom offrets känslosamhet men behåller deras känslor.

Auschwitz framträder här inte bara som bokstavlig slutstation för de människor som gick under där, utan även en symbolisk dito för mänsklig destruktivitet. Lägerlivet var ett hierarkiskt system med otaliga regler, byråkrati, slit och släp, nyckfullhet och knappa marginaler. Den som överlevde gjorde det med en blandning av uppfinningsrikedom, egoism, styrka och uthållighet. Men framförallt med en stor portion tur. De återkommande selekteringarna då SS skickade sjuka och svaga till gaskamrarna, var ett lotteri där en frisk kunde hamna fel pga. av misstag. Ingen gick säker.

Primo Levi värjer inte för självrannsakelse. Som han skriver: ”Att överleva utan att göra avkall på någonting i sin egen moraluppfattning /…/ förunnades bara ett litet fåtal högtstående individer, av samma släkte som martyrer och helgon”. Genomsnittsfången (eller människan) klarade sig för att hon utnyttjade andra, stal, ljög och kapade åt sig de små fördelar som stod till buds. Boken ger också en förnimmelse av hur alla, förtryckare som förtryckt, på var sin sida om maktutövandets stängsel ändå var fångar i samma moraliska degenerering.