Ordet ”handla” kan betyda både att handla rent allmänt, att agera och att shoppa, att agera för att utvidga sin samling av tillhörigheter. Dubbeltydigheten är åtminstone lite intressant i det samhälle vi lever i, där medborgarnas främsta möjlighet att påverka, förutom enstaka val, är att välja vilka affärer och varumärken som skall få överleva.

Därför är det tacknämligt att bokförlaget Korpen förser marknaden med denna bok: en shoppingbok för de allra minsta. Boken skapar möjligheter för dessa konsumtionens oskulder att varsamt lära känna affärernas och varornas magi. Från de översiktliga beskrivningarna av den konkreta processen som shoppandet innebär till mer filosofiska utläggningar om val av varumärken och vad dessa val kan innebära i sin förlängning.

Mitt favoritmärke är Adidas. Eller Nike. Men det känns på något sätt bättre med tre ränder än en enda ”Nike-schwoosh”. Lite rationellt. Klart man väljer skon med mest utsmyckningar. Jeans från Levi’s tycker jag också bra om eftersom deras sömmar är alldeles vridna och det är ju så jag är också, lite vriden så liksom jeansen passar ihop med mig. Versace är också ett fräckt märke. Mest tycker jag det för att jag vet att V:et ska uttalas lite som ett F.

Boken bidrar även med otaliga argument för varför de unga konsumenterna regelbundet bör förhandla om sin veckopeng, varför man bör föredra sedlar framför mynt: de är värda mer och är lättare att bära, varför märkesvaror alltid är värda att köpa: för att få andra att känna sig fattiga och futtiga och varför piratkopior alltid bör undvikas: för att de inte egentligen är varor alls, bara nästan. Något jag saknar är emellertid en genomgång av olika betalkort. American Express, Mastercard eller Visa, vilket skall man välja? Men frågan känns samtidigt obefogad – man ska självklart ha alla tre.

Min första shoppingbok är självfallet en djupt ironisk bok, som på ett obehagligt rättframt sätt beskriver den materiella hysteri som styr samhället och dess medborgare. Jag skrattar åt det lätt barnsliga tilltalet i bokens korta texter, åt mig själv och åt det hopplösa i situationen. Efter en stund sprider sig en känsla av mental avsmak. Jag försöker svälja ned den med choklad. Mmmmmm. Marabou. Men det hjälper inte. Trots att det är äkta märkeschoklad.