Så här på upploppssträckan till årets mest konsumtionsstinna helg kommer här ett boktips som möjligen borde ersätta alla andra presentprylar.

För man måste ju bokstavligen ha bott i en garderob de senaste åren för att inte ha uppfattat att vårt sätt att konsumera, att inte så mycket ”slita och slänga” som ”tröttna och slänga”, och att omge oss med ett hav av prylar, global handel och förbrukade, ickeförnybara resurser.

Man måste ha bott i en isolerande bunker för att inte ha åtminstone hört, om än inte tagit till sig, att vårt sätt att konsumera inte minst utgör en enorm global orättvisa, eftersom det vore ekologiskt fullkomligt omöjligt att alla människor skulle kunna få tillgång till vår höga materiella standard.

Och ändå gör vi det ju. Tröstshoppar och glädjeshoppar och tycker att vi behöver både det ena och det andra. Kanske samvetsshoppar en och annan ekomärkt liten pryl ovanpå alltsammans och tycker att vi gjort en god gärning.

Antologin Konsumera mera – dyrköpt lycka gör skoningslöst upp med konsumtionssamhället – och det på ett sätt som är fullständigt inspirerande. Ett tjugotal forskare från olika discipliner, från nationalekonomi och neurovetenskap till idéhistoria och etnologi, både försöker förklara varför vi beter oss som vi gör och visa på alternativ.

Formas, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, är en ny bekantskap för mig, men lita på att jag kommer att hålla ett öga på dem i fortsättningen. Inte minst med lättillgängliga pocketböcker utgör de en välbehövlig länk mellan forskare och allmänheten – och, tror jag, mellan forskare och forskare. För en del av problemet med vårt specialiserade vetenskapssamhälle är ju inte bara att gemene man har ganska knackig tillgång till tillgänglig kunskap; olika discipliner är sällan särskilt föredömliga när det gäller att kommunicera med varandra.

Trots alla olika perspektiv i Konsumera mera finns en känsla för sammanhang som väl är livsnödvändig för att kunna förbättra våra relationer med ekosystemet. Ändå kan det gälla så olika saker som hur vårt godtyckliga sätt att beräkna pengars framtida värde gör långsiktiga hänsyn ekonomiskt ointressanta; vilken konsumtion som sätter djupast ekologiska fotspår (och där är tjänster, som kultur, utbildning och omsorg förstås betydligt bättre än prylomsättning); och hur vi skulle kunna ta ut effektiviseringsvinster i tid istället för pengar, må betydligt bättre och samtidigt bli mer miljövänliga.

Det låter väl ändå ganska attraktivt? Mer tid att leka, mer tid att hjälpa ungarna med läxorna, mer tid att läsa, mer tid att älska, kanske? Det kräver att vi i någon mån bryter med vårt inrutade sätt att göra saker på, javisst, men det kräver framför allt att vi bryter med vissa sätt att tänka på. Med konsumtionsspiralerna, med att girigt snegla på den granne som är materiellt sett rikast och blunda för den som har det sämre, med att tro att shopping är lösningen på allt.

Det finns alla möjliga sätt att tänka på – och visst är alltsammans jäkligt spännande, egentligen?