Rudolf Herter är en mycket berömd författare från Amsterdam. Han befinner sig i Wien för att berätta om sin senaste bok när ett äldre par tar kontakt med honom. De har hört honom tala om Adolf Hitler i en tv-intervju, och visar sig ha viktiga upplysningar att komma med. Paret ingick i tjänstestaben på Berghof, ”Örnnästet”, under andra världskriget. Men deras roll var viktigare än så: de var officiellt föräldrarna åt Hitlers och Eva Brauns hemlige son – Siegfried.

Allt detta avslöjas redan i baksidestexten. Ändå tar det författaren uppskattningsvis en tredjedel av bokens 198 sidor att komma fram till den del där storyn så att säga tar sin början. Onödigt mycket av denna första tredjedel ägnas åt att poängtera Rudolf Herters förträfflighet som författare. När han i baksidestexten dessutom beskrivs som alter ego för bokens författare börjar man bli misstänksam.

Det visar sig alltså att Eva Braun och Adolf Hitler fick en son tillsammans. Detta fick absolut inte komma till allmänhetens kännedom, eftersom Hitler officiellt inte hade någon kvinna. Han var alla tyska kvinnors man. Så vad kan ha hänt denne son, denne Siegfried? Han som, enligt sin fars förhoppningar, skulle efterträda Adolf som det tusenåriga rikets ledare. Han som skulle vara början till den hitlerska dynastin. Det äldre paret anförtror Herter en skrämmande berättelse.

Med den tragiska historien om Siegfried som fond försöker den fiktiva författaren besvara vem Adolf Hitler egentligen var. Med diktafonen som vittne och sin hustru Maria som ställer frågor och på så vis för resonemanget framåt försöker Herter komma Hitler på spåren. Och till skillnad från andra som analyserat diktatorns person psykologiskt närmar sig Herter honom på det teologiska och filosofiska planet:

I efterhand, fortsatte han, hade en mängd sakkunniga grubblat över när Adolf förvandlades till Hitler. Först var han ett oskyldigt spädbarn, sedan en söt pojke, sedan ett växande barn, därefter en vetgirig ung man – var, när, hur och varför hade han förvandlats till den absoluta fasan? Än var det ingen som hade kunnat ge ett tillfredställande svar på den frågan. Varför inte? Kanske på grund av att alla de där psykologerna inte var några filosofer, och framför allt: inga teologer?

Rudolf Herter finner långsökta men inte desto mindre intressanta kopplingar mellan filosofen Friedrich Nietzsche och Adolf Hitler. Exempelvis påstår Herter att Nietzsche insjuknade i sinnessjukdom samtidigt – i samma stund? – som fostret som skulle bli Adolf Hitler började växa i Klara Hitlers livmoder. Är det sanning eller är det fiktion? Skulle det kunna vara sant?

De händelser som sammanbinder Nietzsche och Hitler är intressanta och väcker åtskilliga tankar som tänjer på de gränser om vad som kan anses möjligt. Hur som helst är det en intressant, om än något otrolig, teori som Herter anförtror sin diktafon.