Det är de små sakerna som gör det. Såsom känsla och närvaro. Och att man vågar bryta sig loss från de konventionella ramarna utan att bli pretto. Det är precis vad Shena Mackay lyckas göra. Rätt och slätt.

Egentligen vet jag inte vad jag ska tycka om En dvärg på rymmen – för jag vet inte vad det finns att tycka om den. Förutom att historien är neurotisk, absurd och fruktansvärt cynisk. Men det är väl just det som gör det hela så begripligt, så obegripligt. Att man får utgå ifrån känslan och berättarröstens närvaro när man ska bedöma det här lilla verket på 111 sidor.

Den här novellen gavs ut redan 1964, tillsammans med den andra novellen Solen går ner över Eugene Schlumburger. Shena Mackay var då 17 år fyllda. Novellerna var hennes debutalster, de gavs ut i samma volym, med varsitt omslag, på varsin sida av boken. Konceptet är detsamma även nu, 37 år senare, när det svenska förlaget Alela ger ut boken på nytt. Personligen vill jag dock separera på novellerna och recensera dem var för sig.

Okej, tillbaka till den mer eller mindre obegripliga historien. Vad vi har att göra med är kort och gott en dvärg, en älskarinna, en kärlek och det omöjliga i att detta kan gå ihop i slutändan. Osökt kommer jag att tänka på Kafka; den kluvna stämningen med stort S finns där, den psykologiska härdsmältan likaså. Även en viss John Kennedy Toole gör sig starkt påmind, särskilt hans knäppa/idiotiska karaktärer i Dumskallarnas sammansvärjning.

Fan, sådana här historier är inte hälsosamma. Bara vackert sorliga. Men för den personliga hälsans skull är det i längden inte nyttigt att läsa sådant här, för man måste vara försiktig med vad man stoppar i sig. I alla fall måste jag det.

En av mina få invändningar jag har mot En dvärg på rymmen är de raska och ibland jobbiga hoppen mellan de få och luddiga karaktärerna, sådana här korta historier klarar oftast bara av att dra en sidovagn i taget för att inte behöva riskera att förlora väghållningen.

Mycket mer har jag väl inte tillägga. Det är de små sakerna som gör det. Våra svenska pionjärer inom författandets konst borde verkligen kolla upp Shena Mackay, så att de får en bild av hur man kan/ska skriva om allt och inget.

Återstår väl bara att vända på boken för att se vad man kan hitta där…