Få länders historia har väl attraherat så många som Egyptens. Redan tidigt företogs mer eller mindre vetenskapliga studier av landets förhistoria, på gott och ont. Kanske mest ont, för mycket av det som kvarlämnats från fornstora dagar tvingades genomlida ganska omilda behandlingar av skrupelfria samlare och forskare. Givetvis var det de stora monumentala lämningarna som lockade, samt de otroligt rika gravarna som bokstavligt talat kunde vara rena guldgruvor. Skatterna lockade inte enbart individuella lycksökare utan under 1800-talet klev också de nationella imperiebyggarna in i jakten efter Egyptens rikedomar. Landets strategiska läge var naturligtvis av vikt, men det blev nu också viktigt att genom museum, kultur och vetenskapliga studier manifestera den nationella storheten.

Den 19 maj 1798 gav Napoleon Bonaparte order om att den franska flottan skulle hissa segel mot Egypten. Tanken var att kväsa det brittiska herraväldet i Medelhavet och Egypten var den hävstång som behövdes för att lyckas. Napoleons fälttåg slutade i nederlag och han fick vända hemåt mot nya strider. Med sig hade han emellertid haft en vetenskaplig expedition med uppdrag att utforska den egyptiska förhistorien. De hade bl.a. funnit den berömda Rosettastenen, vilken skulle få stor betydelse för uppspårandet av Egyptens nycklar.

"Egyptens nycklar" var hieroglyferna, det skriftspråk som använts i det forna Egypten. På Rosettastenen fanns en text inristad på tre språk: grekiska, koptiska och hieroglyfer. Bara att översätta alltså? Nej, knappast, även om det säkert är den gängse uppfattningen bland gemene man, undertecknad inkluderad. Översättningsprocessen skulle visa sig vara betydligt mer komplicerad och ett antal forskare skulle få slita både sitt hår och sin hälsa för att knäcka nöten, bl.a. svensken Johan David Åkerblad. Främst av dessa var emellertid fransmannen Jean-Francois Champoillon och historien om dechiffreringen är också till stor del hans. Författarna till boken har på ett föredömligt sätt ympat samman översättarens liv och det stora företag han för alltid förknippas med.

Översättningen var således ingen dans på rosor och till stora delar var dechiffreringen ett enmansverk. Övriga forskare nådde aldrig några framgångar motsvarande de som Champollion gjorde. Den unge fransmannens medgångar föll heller inte alltid i godan jord. Konkurrenter och vetenskapliga rivaler gjorde sitt bästa för att han skulle fråntas uppskattningen för framgångarna och värst av alla var engelsmannen Thomas Young. I varje fall om man får tro författarna till denna bok. Hos Young utvecklades med tiden en avundssjuka på gränsen till hat mot den framgångsrike Champollion och han gjorde vad han kunde för att smutskasta honom i de egna utgivningarna.

Fransmannen vävdes in i ett spel han inte alltid förstod. Ett spel där mer än bara sanningen om hieroglyferna stod på spel. Prestigen inom forskarvärlden, professorsstolar och ett namn bland de stora vetenskapsmännen var eftersträvansvärda och bakom svävade hela tiden de politiska förhållandena i Frankrike och världen. I det efterrevolutionära Frankrike kom den politiska makten att pendla mellan monarki och republik vilket försvårade för de forskare som naivt trodde att forskningen var höjd över dessa konventioner, däribland Champollion. Om man under en tid stöds av en kejsare som nästa dag är utbytt mot en kung med helt andra mål och värderingar uppstår oundvikligen problem. Problem som med tiden allt mer kom att sätta sig på Champollions hälsa och till slut bli honom övermäktiga.

Egyptomanin som sköljde över Europa accentuerade behovet av att dechiffrera hieroglyferna. Många forskare såg en chans att uppnå varaktig berömmelse och kanske rent av bli rika gav sig till att söka efter nyckeln till dessa symboler – ett sökande som skulle ge upphov till rivalitet och bittra beskyllningar under många år framöver.

Historien är så väl berättad i Egyptens nycklar att det finns fog för att tala om en faktathriller väl regisserad av de båda författarna. En lingvistisk sådan. Alla ingredienser finns med; maktkamp, svartsjuka, det politiska rävspelet, givetvis en gnutta kärlek och den ensamme, gode hjälten i Champoillon. Man blir helt enkelt fångad av historierna i boken trots att själva hieroglyferna och deras gåta hamnar något i skuggan av personen Champoillon vilket kanske kan vara negativt men i detta fallet är inte skadan av sådan art att det sänker bokens helhetsintryck. Egyptens nycklar är en härlig blandning av fakta och spänning paketerat i berättarglädje och är absolut läsvärd.