Nova Express börjar mer som en dikt än en roman och vad den än sedan blir så är det långt ifrån någon konventionell roman. Man bör väl å andra sidan knappast vänta sig någonting annat av Burroughs.

Burroughs har länge fascinerat mig, ändå har jag inte läst så mycket av honom, hans böcker har istället stått och samlat damm i min bokhylla, varför vet jag inte. Det första jag läste av honom var Länderna i Väster, vilken utan tvekan är en av mina absolut största läsupplevelser. Länderna i Väster var som en enda lång obruten "stream-of-consiousness", där Burroughs mitt i en spännande historia kunde komma in på någonting helt annat utan att någonsin återkomma, en roman i ständig rörelse framåt och aldrig tillbaka. Jag läste den delvis på tunnelbanan på väg till och hem ifrån jobbet, trots att jag ganska snart insåg att det inte var någon bra "tunnelbanelitteratur", full koncentration krävdes för att man skulle hänga med, tappade man fokus på vad man läste kunde man helt plötsligt ha förflyttats från antika Egypten till andra världskrigets Berlin eller samtida Mexiko.

Nästa bok jag läste av Burroughs var flera år senare och den gången var det Tjacket, hans debutroman, en bok som måste sägas vara förvånansvärt konventionell för att vara Burroughs.

Nu, några år senare läser jag så Nova Express, den första boken jag läser av Burroughs på engelska och trots min tidigare insikt så läser jag större delen av den på tunnelbanan.

En av de första saker som slår mig när jag läser Nova Express är hur briljant språket är, eftersom jag aldrig läst honom på engelska tidigare har jag uppenbarligen inte förstått hur stor hans språkbegåvning är. Jag har nog aldrig läst en författare med ett mer tilltalande språk, möjligen har jag läst författare med en språkkänsla av samma klass, men aldrig någonting bättre.

Peter Greenaway har i något sammanhang hävdat att om man vill berätta en historia kan man skriva en bok, det är ingen idé att göra en film om allt man vill är att berätta en historia. Med all respekt för Greenaway så håller jag inte alls med honom. Det bör finnas en filmtradition som bara berättar en historia, men det bör också finnas andra traditioner. Liksom det bör finnas en litterär tradition som bara berättar en historia.

Men också andra traditioner; litteratur, skönlitteratur, bör inte begränsas till det raka historieberättandet och Burroughs måste sägas vara en av dem som vågat tänja gränserna mest.

Nova Express är liksom Länderna i Väster någonting unikt, Nova Express är dock långtifrån samma sak som Länderna i Väster. Om Länderna i Väster tagit två steg från den konventionella romanen så har Burroughs i Nova Express tagit åtta eller kanske tio steg från den konventionella romanen.

Öringsfiske i Amerika av Richard Brautigan brukar kallas en roman, fast egentligen är den en novellsamling i vilken just öringsfiske i Amerika är ett återkommande tema i många, men inte alla noveller. Även denna bok skulle kunna sägas ha tagit ett par steg i samma riktning som Nova Express tagit ett flertal.

Men även om vi tar Länderna i väster och Öringsfiske i Amerika några steg längre och försöker sätta ihop dem så är vi ändå inte i närheten av att få vad Nova Express är. Nova Express är också en science fiction-roman och en spionroman – tror jag. Men framförallt så är den en läsupplevelse så unik att även om man inte riktigt vet vad man just läst, så vet man i alla fall att det är ett mästerverk.

Om inte annat bör man läsa Burroughs för att ompröva sin definition av litteratur, fast å andra sidan kan jag inte se att det skulle finnas någon vettig orsak att inte läsa Burroughs.