Lantarbetaren Edvard finner en mördad flykting från Peru i skogen under en gran. "Hur många gånger hade de inte gått här tillsammans. Skogen svampen väntade dem varje år. Men inte idag. Inte i år. Marita skötte lingonen. Edvard skötte svampen. De gick på skilda marker."

Edvards äktenskap har gått i stå, han glider allt mera in i grubblerier och självvald ensamhet. Med en förlamande uppgivenhet ser han Maritas förtvivlan, men förmår inte göra något åt situationen. De existensiella frågorna blir allt mer påträngande sen han funnit den mördade främlingen: Hur skulle livet ha gestaltat sig om han inte tagit över gården? Vad är meningen med det korta liv vi lever? Edvard har byggt sig ett stjärnobservatorium på utedasset, dit han går för att få vara ifred.

"Den upplysta stigen" är en bok om kärlek men också om rädslan för det främmande och okända. Är världen där ute något som angår oss? Under forntiden ansågs stöld vara ett värre brott än mord på en främling. Är det fortfarande så eller har civilisationen gått framåt?

Handlingen utspelar sig i en by, ett utdöende lantbrukssamhälle, där den sociala kontrollen är stark. De som flyttat in för tjugo år sedan ses ännu med viss misstänksamhet och släpps inte in i bygemenskapen. Hur skulle en flykting kunna hålla sig gömd där utan att det märktes?

"Den upplysta stigen" är en utmärkt kriminalroman som ställer många viktiga frågor. 1999 fick den deckarakademins debutantpris. Det som fascinerar mej mest är Kjell Erikssons språk, som välskriven poesi lyfter texten från papperet och går direkt till hjärtat med sina träffsäkra bilder, och plötsligt är den slut. Alltför fort trots sina drygt 300 sidor. "Den upplysta stigen" är en bok jag skulle kunna läsa om och om igen.