Gästrecension

: Powder
Powder Kevin Sampson
1999
Cape
9/10

Definitivt ingen replokalslektyr

Utgiven 1999
ISBN 0224050826

Om författaren

Kevin Sampson har haft diverse jobb inom film- och musikbranschen. Han har också skrivit romanerna Awaydays och Powder.

En artikel av Kevin – Här finner du en artikel som är skriven av Kevin Sampson på Geocities.

Gästinformation

Carolina Eriksson jobbar till vardags som A&R på musikförlaget Tom Bone Music men kombinerar gärna under lediga stunder musiken med en bra bok. Gärna i fictiongenren. Och mer än gärna musikrelaterat.

Sök efter boken

Om man tycker om musiklitteratur och rockbandskarriärer finns det finns åtskilliga böcker att kasta sig över. Är man såld på the Beatles eller the Rolling Stones kan man frossa i biografier med olika vinklingar som beskriver hela spektrumet av händelser från total framgång till total destruktivitet. Sitter man som läsare och trycker på ett eget band, som man givetvis är övertygad om ska bli störst i världen kan rockbandsböckerna både inspirera och avskräcka.

I mitt eget jobb ingår att dagligen lyssna på demoproduktioner från unga och förhoppningsvis potentiella, talangfulla band och det är inget tvivel om att drömmarna därute är många… Ett smart drag för att motivera banden är förmodligen att hålla boken "Powder" så långt borta ifrån replokalen eller studion som möjligt. En mer verklighetstrogen och realistisk historia om ett bands drömmar, karriär, och förfall får man leta efter. Och bandet i boken, the Grams, är till på köpet uppdiktat.

Nu efter att ha läst boken kan jag lova att det skulle krävas enorma mutor för att få mig att börja spela i band. Att författaren Kevin Sampson har agerat manager åt Liverpoolbandet the Farm känns inte otroligt alls. Att dikta upp historier om ett fiktivt band på sättet som i denna bok, utan att någon gång ha befunnit sig i smeten själv är nog en omöjlighet.

Den historia som utspelar sig i "Powder" pågår i världens skivbransch för jämnan. En historia om ett band som jobbar och sliter för sin dröm att få skivkontrakt, eggade av att bräcka bandet i replokalen bredvid. Ett band som växer sig större genom hårt arbete, bland annat genom media och påfrestande turnerande. Ett band som, efter lokal framgång, tar klivet över till den amerikanska marknaden och lyckas bli världsstjärnor men vägrar att lägga ner i rätt tid utan totalfloppar i slutänden.

Trots att liknande scenarion upprepar sig ständigt ploppar det ändå varje sekund upp nya ynglingar som bär på drömmen om att bli rockstjärnor. Är det inte helt otroligt fantastiskt? De sista personerna att få ner på jorden är unga människor med stora drömmar. Och förstå mig rätt, det sista jag önskar är krossa någons drömmar eller att ta ner någon på jorden, särskilt inte genom en bok. En bok som från början till slut skulle kunna vara en dokusåpa om ett rockband.

Bandet The Grams består som de flesta andra intressanta band av ett gäng otroligt omaka personligheter som på ett ofattbart vis lyckas hålla ihop under de mest befängda förhållanden. Vi får till exempel möta bandets sångare och drivkraft Keva McCluskey som är hjärnan bakom alltihop. Han lyckas hålla sin egen dröm vid liv och samtidigt hålla de övriga medlemmarna flytande och vid liv (nåjaÂ…). Han är i grunden en organiserad mänsklig varelse men vill egentligen inget hellre än att flumma ur och leva ett destruktivt rockstjärneliv. Låt mig inte säja mer än att han lyckas med båda delarnaÂ…

Sen har vi James Love, vars riktiga namn är Hector Lovett, gitarristen som enbart spelar i band för att få frossa i sex, droger och groupies. Även han lyckas få sin dröm uppfylld med råge, men var det verkligen så spännande i slutänden?

En viktig person genom hela boken är bandets manager Wheezer, en smått "bonnig" typ som med tiden lär sig mer och mer om alla de chanser att våga ta och alla fällor att falla i. Trots flera idoga försök från olika håll att få bort Wheezer från bandet lyckas han ihärdigt hålla sig kvar och blir förmodligen en av de få fastta punken i bandmedlemmarnas liv.

Guy De Burret är den unge A&R-killen som nyligen, innan han trillar över the Grams, gått in i väggen totalt vid 21 års ålder efter ett par hårda men framgångsrika år på det stora skivbolaget. Han får en total nytändning när han ser the Grams live och startar upp en egen liten etikett vid namn ReHab Records där the Grams blir första bandet ut. Guy och Wheezer blir ett omaka men starkt team som för bandet från den sunkiga replokalen i Liverpool till förstasidestoff på New Musical Express på mindre än ett halvår. Mycket tack vare bandets hitsingel, Beautiful.

So let's forget the you, the me
We know if that could come to be,
It all would look so beautiful again,
All this would be so beautiful again.

Vad jag tycker förhöjer hela berättelsen är hur boken inte är vinklad utifrån vare sig bandet, musikbranschen eller fansen. Man kastas runt och får en objektiv bild av vad som händer och hur alla inblandade tycker och tänker. För det är onekligen många olika viljor som strider mot varandra, just som i verkliga band och i den verkliga, minst lika dråpliga, skivbranschen.

En annan sak som lyfter historien är hur verklighetsanknuten historien är, författaren droppar mycket namn som alla är tagna ur verkligheten. Välkända band och artister spelar på samma klubbar som the Grams och bandet figurerar i stora musiktidningar som NME och Melody Maker, ett faktum som får åtminstone mig att kunna relaterar mer till storleken på bandets framgång och det blir mer intressant att läsa om ett nytt band i ett sammanhang som man väl känner till sen tidigare och kan relatera till.

Jag kan starkt rekommendera musikintresserade personer att läsa denna mycket underhållande och bitvis dråpliga historia om bandet the Grams, men funderar du på att själv dra igång ett band och bli rockstjärna, eller är du redan på god väg, då kan det vara värt att ta en extra funderare innan du kastar sig in i avskräckande land.

"Powder" är ingen bok som bör ligga och skräpa som lektyr i replokalen eller studion. Åtminstone inte utan varningstext. För vi vill väl att rockkulturen ska leva vidare, även om the Grams inte längre är med i bildenÂ…

Carolina Eriksson

Publicerad: 2001-07-14 00:00 / Uppdaterad: 2001-07-14 00:00

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #259

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?