Recension

: Misadventures
Misadventures Sylvia Smith
2001
Canongate Books
5/10

Till de ensamma

Utgiven 2001
ISBN 1841950955
Språk Engelska

Om författaren

Sylvia Smith föddes 1944 i Walthamstow, London. Hela livet har hon bott i olika delar av London. Smith har ingen högre utbildning och har nu nått toppen av sin karriär: hon är privatsekreterare. Aldrig gift, inga barn, inga längre förhållanden. ”Misadventures” är hennes debutroman. Hennes stil är mycket saklig och hon beskriver vardagliga händelser just som de är, vardagliga, men lyckas ändå fånga läsarens uppmärksamhet.

Sök efter boken

Debutromaner brukar nuförtiden innehålla mycket alkohol, sex, droger, gärna lite depression också. Släng in lite fobier och kändisdrömmar och du har ett färdigt kit. Ibland är det ändå en bra bok, oftast inte. De flesta debuter är ganska jämngrå, även om författaren vill pigga upp den lite med ovan nämnda ingredienser.

"Misadventures" är en helt annan sorts debut. Den sortens debut som får en att fundera på om det kommer någon mer bok, för vad skulle den handla om? Den skulle bli som den andra skivan. Ett band har slavat i tio år, putsat på sina låtar. Så får de en hit, säljer en massa plattor osv. Den andra skivan floppar nästan alltid. Den blir inte lika bra. Antagligen på grund av en kombination av hybris och tidspress. Kanske för att de inte har mer att säga.

Jag tänker inte dra några exempel, ni fattar vad jag menar. Jag fattar däremot inte hur Smith ska kunna skriva någon mer bok, jag tycker det känns som om den här var den bok hon hade i sig. Måste nästan vara så eftersom den behandlar hela hennes liv, från barndom till 1995, året då hon bestämmer sig för att skriva sina memoarer.

"Misadventures" är alltså Smiths memoarer, en sorts uppräkning av människor hon mött som på något sätt betytt något för henne, må det sen vara en elak chef, tennistränaren eller en tant på Tesco som stod för nära författarinnan och fick en arg armbåge i ögat.

När jag tänker på ett ord för att beskriva den här boken är det "bisarr" som först poppar upp, och har gjort det ända sen jag läste den. En mycket bisarr bok, i ordets sanna mening. Inte bisarr för att karaktärerna ägnar sig åt S&M, hedniska riter eller kannibalism. Det är något annat…Egentligen är den urtråkig, som att tjuvkika i någons filofax.

Sylvia Smith (bör väl vara en pseudonym?) har nämligen inte direkt levt ett spännande och omvälvande liv. Hon har bott i London hela sitt liv, jobbat som "temp", tillfällig sekreterare större delen av yrkeslivet. Hon har aldrig gift sig och har inga barn. Har aldrig varit kär ens. I kronologisk ordning får vi möta människorna i hennes liv, vilka presenteras med namn, ålder och relation till författaren. Ingen av episoderna är särskilt omtumlande och allt beskrivs i samma knastertorra tonfall.

Vem vill läsa om Sylvia Smiths liv? Varför trodde författarinnan att någon skulle vara intresserad?

Jag hade förväntat mig att boken skulle vara helt annorlunda, varför vet jag inte. Trodde att den skulle handla om nån häftig Patsy- typ med vodkaflaskan i högern tillsammans med ciggen, framsnubblandes på skyhöga Manolo Blahniks. Kanske hade min missbedömning med bokens marknadsföring att göra.

På bokomslaget står det att "Misadventures" ska vara "The antithesis of every Bridget Jones clone to have emerged in recent years…" Jo, det kan jag hålla med om på ett visst plan, även om det inte kan bli en rättvis jämförelse. Detta skulle alltså vara en bok som skrivits med ett högre syfte än att roa för stunden, på tåget. Eller?

Samtidigt är det ju smart av förlaget att använda sig av just den formuleringen för att på så sätt rida på Bridget-vågen och kränga något som antagligen inte hade utgivits om det inte varit för Helen Fielding och den enorma succé hon har haft med sin neurotiska hjältinna. Just nu finns det nämligen ett enormt sug efter "Bridget-clones"-böcker med kvinnliga antihjältinnor. Många (i England alltså) köper säkert den här boken pga den formuleringen i marknadsföringen. Fattar ni? It´s all connected. Jag gick på det.

När jag kommit över min initiala besvikelse upptäckte jag att jag i alla fall ville läsa ut boken. Det är inte illa. Kanske är det för att författarinnan har ett mycket skönt språk, det flyter bara fram. Kanske för att jag blev rätt fascinerad av Smiths liv, även om det inte rymmer mycken dramatik. Lite tycker man synd om henne, som jag alltid gör med ensamma människor. Det framhävs hela tiden hur bra hon tycker att hon har det, hur mycket pengar hon har och allt hon kan göra tack vare att hon aldrig gift sig eller skaffat barn, men nånstans blir det…ihåligt.

Ibland skymtar också frustrationen som kommer sig av att man blir äldre och det blir svårt att skaffa vänner eftersom alla är upptagna med sina familjer. Jag tyckte om att läsa "Misaventures", men boken lämnar efter sig ett litet obehag och det bestående intrycket blir: Måtte jag inte få ett sådant tråkigt liv!

Anna Larsson

Publicerad: 2001-07-13 00:00 / Uppdaterad: 2001-07-13 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #258

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?