Peter Griffiths arbetade som konsult inom livsmedels- och jordbruksfrågor i bland annat ett flertal afrikanska länder. Internationella organ som Världsbanken, FAO och UNDP (FN:s livsmedelsorganisation respektive utvecklingsorganisation) brukade anlita honom för olika utredningar.

Men allt kom inte alltid fram i de rapporter som han skrev. Kanske framförallt inte all kritik mot somliga av de arbetsgivare som Griffiths hade. Den låter han nu komma fram i efterhand. Den här boken handlar om ett uppdrag han hade i Sierra Leone, om att utreda landets livsmedelssituation. Korruptionen är utbredd. Vanstyre, okunnighet, nepotism och diverse byråkrater som tänker mer på sin egen situation än på landets bästa är vad som möter den utländske konsulten vart han än kommer.

Det visade sig, menar Griffiths, att Världsbanken hade krävt ganska omfattande reformer av landets subventionssystem av baslivsmedel. Den fria marknaden skulle få råda. Men hade det genomförts hade Sierra Leone kommit att störtas in i ett fruktansvärt kaos, eftersom aktörerna på den ”fria marknaden” inte var villiga att ta de risker det skulle innebära att börja importera större mängder mat, och eftersom det inhemska jordbruket inte skulle kunna överleva utan stöd.

All korruption och nepotism till trots var Världsbanken helt enkelt för dogmatisk i sin tillämpning av sina ekonomiska teorier. Griffiths utredning pekar på de katastrofer som kan komma av att följa dem. Med lite intensiv lobbying lyckas han få landets politiker att lyssna, och ändra sin politik. Lyckligt slut. Om det inte vore för att landet ändå – något senare – kom att störtas in i ett fruktansvärt kaos.

Världsbanken är således inte särskilt vettiga i sin politik, om man får tro Griffiths. Men kan man lita på honom? Redan i sitt förord skriver han att han har hittat på (!) personerna i boken. Det finns ju risk att bli stämd för förtal om man tar upp riktiga personer, menar han. Allt han skriver har hänt, menar han, men personerna är alltså påhittade… Att skydda sina källors identitet i syfte att värna deras integritet må vara en sak. Här döljer Griffiths dock deras identitet för att skydda sig själv från kritik. Men det betyder ju också att ingen kan motbevisa honom. Mycket behändigt, kan man tycka.

Ett ytterligare problem med den här boken är att den inte riktigt är purfärsk. Det tar förstås ett tag innan man inser när hela händelseförloppet ska ha utspelat sig. Misstankarna börjar först väckas när författaren talar om Jugoslavien som en existerande stat. Och det är först mot slutet av boken som det framkommer att uppdraget genomfördes år 1986. Sjutton år sedan. Varför har man väntat så lång tid med att publicera det? Måhända går utvecklingen inte alltid så fort framåt på alla håll. Men nog har väl en hel del vatten flutit under broarna under de senaste sjutton åren? Det hade kanske varit passande att åtminstone vara tydliga med att det faktiskt handlar om en ganska gammal historia. Men bättre sent än aldrig, kanske förlaget tycker?