Generationsromaner brukar böcker som riktar sig till en viss åldersgrupp kallas. Dessa böcker brukar igenkännligt framhäva denna grupps tidstypiska drag. Den mest kända generationsromanen borde väl den överskattade "On the Road" av Jack Kerouac vara. Som generationsroman för mig och mina kompisar har Claes Holmströms "Startpistolen" fungerat.

När jag som 20-åring fick "Startpistolen" av min mor i julklapp fann mitt rastlösa och då lässvaga sinne den lite väl tjock. Men när jag väl börjat läsa i de över 600 sidorna kunde jag knappt släppa boken ifrån mig. Förutom den bisarra och vidriga handlingen var det samtidsdetaljerna som fängslade.

Handlingen kretsar kring den mentalt störde Robert Englund (känns namnet igen från "Terror på Elm street" filmerna?), en 25-årig kille som är svensk elitidrottsman i triathlon och engagerad i Ny demokrati. Englund lever på att kidnappa blonda tonårstjejer som han får tag på via heta linjen. Dessa skickar han sedan iväg som sexleksaker till rika män runt om i världen.

Det råa våldet kan stundtals verkligen vara magstarkt. Jag minns exempelvis när jag satt på tåget och läste det hemska slutet. Detta fick mig att i chock snabbt gömma undan boken. Inte bara på grund av det skrämmande innehållet. Jag var även rädd för att ertappas med vad jag för tillfället upplevde som kriminellt rått.

Men boken är som sagt inte bara våldsam. Den är hysteriskt rolig också. En mycket lustig sekvens är exempelvis när huvudpersonen vid ett riksdagsmöte på något sätt tar sig till talarstolen för att där börja plädera för ett nytt Storsverige, eller när han för första gången på flera år besöker en skivaffär för att där inte hitta en enda vinylskiva. På utvägen frågar han en långhårig hårdrockare om vad en cd är. När hårdrockaren svarar, "det vet väl alla", nitar Englund hårdrockaren.

Det hör inte till vanligheten att jag får sådana här julklappar och jag tror inte att min mor visste vad hon gav mig. Men det är i alla fall en bok som har satt spår i mig och mina kompisar. Och som samtalsämne har den räddat många annars tråkiga stunder.

När folkölen börjar smaka illa och dysterheten blir alltför påtaglig i sällskapet kan man häva ur sig någon episod ur boken. Typ, "Fan grabbar, kommer ni ihåg när Englund var missnöjd med intervjun som Christer Ulfbåge gjorde med honom för sportspegeln? Och som hämnd skulle han kidnappa Ulfbåges tonårsdotter". Efter ett tag kommer svaret från någon, "Ja just ja, men tandställningen som hon hade omöjliggjorde en försäljning på den vita slavmarknaden vilket räddade henne från kidnappningen". Och så vaknar någon annan till, "Eller när Englund blir fängslad i Thailand för droginnehav och endast får göra ett samtal från häktet och han ringer till en polare för att få senaste avsnittet av Melrose Place inspelat". "Apropå Melrose Place…" och så är snacket och festen igång igen.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, en bra generationsroman riktar sig inte bara till en grupp individer, den stärker även samhörighetskänslan i denna grupp. Med samtidsdetaljer som Ulfbåge, Ny demokrati (kanske inte så aktuella nu), triathlon, Melrose Place etc, blir boken inte bara mer lättåtkomlig. Igenkännandet fungerar även som ett stärkande klister för gruppen som har läst den.

Bokens referenspunkter gör att man känner igen sin vardag precis som andra känner igen deras vardag. Detta igenkännande gör att man uppmärksammar hur mycket man har gemensamt med sin omgivning och stärker därmed banden med varandra.

Nu har denna bok vandrat runt bland mina vänner så mycket att jag inte längre vet var den befinner sig. När jag senast såg den var den knappt i läsbart skick. Som generationsroman har den verkligen fullgjort sin plikt.