Kanske är det femtiotal. Ellen är sju år och har tillbringat en stor del av sin uppväxt hos mormor och morfar i Norge. Mamma Ester klarar inte att själv ta ansvaret för dottern. Ester har flyttat till Sverige och hittat en ny man, Erik. Då och då återvänder hon till Norge, ofta med avsikten att ta Ellen med sig tillbaka till Sverige, men då uppgiften känns för svår återvänder hon ensam.

Vuxenvärlden kring den lilla flickan är komplicerad, och tyvärr får Ellen känna på det. Mamma Esters frostiga relation till mormodern, Ellens älskade morfaders plötsliga död, Esters och Eriks turbulenta förhållande, det nya syskonet Dag. Ingen har riktigt tid att ta hand om Ellen.

Ellen är tystlåten. Däremot har hon sina sinnen öppna och är ständigt med och observerar allt som sker i omgivningen. Texten fylls av betraktelse snarare än dialog. Det är detaljrikt och målande beskrivet. Ibland tenderar det dock att kännas för intellektuellt och psykologiskt. Jag uppfattar Ellen som ett medel för att föra fram att det är Ester som är den intressanta och att det är henne boken handlar om. Eller snarare Ester ur Ellens synvinkel.

Ester är en mamma som försöker men inte klarar att leva upp till mammarollen, att visa mognad och ansvar. Hon är osäker och rädd och skänker ingen trygghet till Ellen, vilket gör att Ellen distanserar sig och blir den inåtvända, tysta flickan vi möter i romanen.

Line Blikstad har en irriterande förmåga att, utan att förklara, gå direkt på föremål eller händelser, vilket mest förvirrar. Som när Erik efter ett gräl kommer tillbaka hem för att prata med Ester. "Erik ropar på henne, men hon svarar inte. Sjunker bara under vattenytan och kommer inte upp igen förrän han står på tröskeln." Vad är det för vattenyta? Sjunker hon under en mental vattenyta, och kommer inte till medvetande förrän han står där framför henne?

Nej, självklart inte, hon ligger i badkaret! Men det är svårt att uppfatta på en gång när det inte någonstans i texten innan antyds om att hon funderar på att ta ett bad, att hon tappar upp vatten eller något liknande. Inte konstigt om man tvingas läsa om meningen både en och två gånger. Har jag missat något? Samma fenomen återkommer gång på gång i texten. Petitesser kanske, men jag tycker det känns utstuderat och stör mer än vad det gör texten intressant.

Vatten är ett genomgående tema. I Norge bor mormor och morfar invid älven, Esters och Eriks hus i Sverige ligger vid havet. I trädgården leker Ester och Ellen med trädgårdsslangen, och som sagt badas det, såväl i badkaret som i havet. Men även i det undermedvetna spelar vattnet roll. Ska man hålla huvudet ovan ytan eller sjunka nedåt, nedåt? I kampen mellan jagets viljor blir det ett fäktande med armarna för att hålla sig kvar vid ytan.

Romanen känns en smula tam. Blikstad har ändå ett gott syfte med sin berättelse, då den visar att människan inte är okomplicerad, och att hon äger fler facetter än de som blänker på ytan. Alla är inte välslipade och vackra, men kanske nödvändiga att lära känna. Därför är Ester ett utmärkt observationsobjekt.