Recension

: Ok. amen
Ok. amen Nina Solomin
2001
Wahlström & Widstrand
10/10

Om sanningar och osanningar i en förvirrad värld

Utgiven 2001
ISBN 9146181296

Om författaren

Fotograf: Patrik Rosenhead

Nina Solomin är född 1973 och frilansar som kulturjournalist. Hon har judisk bakgrund och skriver bland annat för Judisk Krönika (där hon startade ungdomsbilagan Mish Mash) och litteraturkritik för Svenska Dagbladet. Hon levde i New York 1996-1998 och har även bott i Jerusalem. Hon har tidigare skrivit den mycket hyllade bok ”Ok, amen”.

Sök efter boken

Om man sätter igång diskussioner runt det ämne som den bok man läser upptar, och reciterar stora stycken ur boken, kan det inte vara något annat än en intressant bok man läser. Det här är en sådan bok.

Redan när jag läst ett tjugotal sidor hade funderingarna börjat snurra i de små grå och jag blev tvungen att ta upp ämnet med min bättre hälft. Diskussionen blev socialt givande, med den vanliga uppdelningen mellan oss där han står för merparten av det politiskt-intellektuella resonemanget och jag för det mer existentialistiskt-filosofiska. Men vi kom inte riktigt fram till något. Och frågeställningen lyder naturligtvis: Vad är det man ska/vill komma fram till? Jag läser vidare utan någon riktig ledtråd.

Solomin gör ett porträtt av den ultraortodoxa judiska kulturen i New York under sent 1990-tal med undertonen att ta reda på vad som är mest riktigt: ortodox religion eller sekularisering. Yrket som journalist avspeglas i hennes konkret beskrivna betraktelser och efterforskningar, utan onödiga litteraturestetiska utbroderingar. Det är definitivt ett plus. Man funderar inte nämnansvärt på författartekniken utan kan koncentrera sig på att fördjupa sina tankar i den paradoxala historien.

Solomin reser med sitt eget judiska blodsarv i bakfickan till New York för att försöka dokumentera de chassidiska judarna i denna världsmetropol – dokumentera den mest ortodoxa och traditionsbundna judendomen i världens mest sekulariserade stad.

Ämnet – judendomen – är som alltid aktuellt efter Det Stora Nummer Två. Det har stötts och blötts och ältats och jämkats. Är det inte astronomi på Discovery så handlar det definitivt om the Holocaust. Det hela har blivit till någon kollektiv botgöring för västvärlden – att gottgöra judarna för deras omänskliga lidanden. Ett spektakel rent ut sagt. Hela det fascinerande kulturella och religiösa spektra som judendomen utgör faller i skymundan.

Jag har försökt att ge mig på litteratur om judendomen flera gånger förut, men ingen har slagit i närheten så högt som denna. Vad som verkligen är beundransvärt är hur objektivt Solomin lyckas skildra chassiderna, trots den personliga utgångspunkten. Berättarperspektivet är än mer personligt, men det är nog det som gör textens objektivism möjlig. Hon prackar inte på läsaren några värderingar, utan berättar bara; lika delar av avspeglingar av de chassidiska värderingar som de sekulära inklusive sina egna, liksom de mellan de båda motpolerna, blandat med ren vetenskaplig information.

Jag var inte villig att ge Ok, amen något riktigt toppbetyg. En åtta, tänkte jag när jag närmade mig slutet. I ett parti någonstans mitt i hade jag till och med tappat sugen för en kort stund även om det var en jäkligt tänkvärd bok. Chassidism hit och chassidism dit. En helt och hållet läsvärd och intressant bok, men hur viktig är den egentligen i det stora hela? tänkte jag. Jag tvivlade inte på Solomins begåvning som skribent. Men jag hade definitivt inte väntat mig ett sådant genomtänkt upplägg som det visade sig finnas. I slutet kom knock-outen.

Gör nu inte så att du läser början och sedan hoppar till slutet. Då går hela meningen förlorad. Ok, amen är ingen moralkaka där rätt är rätt och fel är fel, ingen aha-upplevelse på det sätt att man kommer till total klarhet efter att ha läst den. Det finns en sensmoral, visst. Men den är ingen pekpinne. Den är en resa. En ofärdig sådan. Kanske omöjlig att fullborda. Men det är väl vägen som är det viktiga, inte målet … eller?

Baruch hashem.

Textutdrag (Visa/göm)

Nina Lindström

Publicerad: 2001-04-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-17 21:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #158

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?