Han är den nye Marx, säger beundrarna. Kritikerna tycker att han drar för stora växlar på osäkert underlag, beskyller honom för att vara determinist och kallar honom pretentiös och auktoritär. Många pratar om, är nyfikna på, sätter förhoppningar till eller skräms av den spanskamerikanske sociologen Manuel Castells som på bara några år har erövrat en kultstatus långt utanför den akademiska världen. Vart han kommer i världen drar han nu fulla hus, hans böcker har redan översatts till 14 språk och FN:s generalsekreterare anlitar honom som sin specielle rådgivare.

Castells är troligen den samhällsforskare i världen som har tittat djupast in i den informationstekniska eran. Nyligen har alla tre delarna av hans monumentalverk Informationsåldern – ekonomi, samhälle och kultur kommit ut i svensk översättning på Göteborgsförlaget Daidalos. Men som många nytänkare är Castells inte helt lätt att förstå. Vad menar han t.ex. när han pratar om den ”informationella tidsåldern”. Hur ska vi förstå begrepp som ”den verkliga virtualitetens kultur”, ”flödesrum” eller ”tidlös tid”? Vad betyder egentligen ”det kriminella produktionssättet”? Och vill Castells verkligen bli den nye Marx?

Manuel Castells är en av dessa elitforskare som har världen som arbetsfält. Nu med sin fasta punkt vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien, där han innehar en professur i sociologi och samhällsplanering, har han sin bakgrund framför allt i en spansk och fransk forskningstradition, men har också varit gästforskare vid en rad universitet i andra delar av världen. Tvingad att fly Franscoregimen fann han en fristad på Sorbonne, där han på nära håll fick uppleva studentrevolten 1968. Ursprungligen inriktade Castells sig mot urbanforskning och publicerade en rad böcker inom detta forskningsfält, men från mitten av 80-talet kom han mer och mer att intressera sig för de omfattande globala samhällsförändringar som han tyckte sig kunna skönja i informationsteknikens kölvatten.

Med början 1996 publicerades så Informationsåldens tre delar med de svenska titlarna Nätverkssamhällets framväxt, Identitetens makt och Millenniets slut. Utgångspunkten i detta verk är att en radikalt ny, nätverksbaserad samhällsordning – ett nätverkssamhälle – håller på att efterträda industrisamhället. Castells härleder denna nya samhällsformation ur ett historiskt sammanträffande mellan tre sinsemellan helt separata utvecklingsförlopp: för det första den informationstekniska revolutionen, för det andra allvarliga kriser i världsekonomin (både den kapitalistiska och den realsocialistiska) från 60-talets slut samt för det tredje alternativrörelsernas framträdande.

Det var interaktionen mellan dessa processer som de gav upphov till en ny dominerande social struktur, nätverksamhället, ett nytt produktionssätt, den informationella ekonomin och en ny kultur, den verkliga virtualitetens kultur, menar Castells. Han är dock knappast den förste som tycker sig leva mitt uppe i en stor samhällsomvandling där tekniken står i centrum. Sådana föreställningar har av och till lanserats av samhällsvetare i drygt 30 år. Redan 1971 förutspådde Daniell Bell ankomsten av det postindustriella samhället, en ny social struktur baserad på telekommunikationer.

Det som gör Manuel Castells originell och nyskapande är alltså inte i första hand att han utvecklar nya teorier, utan att han baserar sina analyser på ett brett empiriskt underlag och att han lyckas sammanfatta komplexa strukturer och förlopp i en helhetssyn. Det övergripande begreppet är förstås nätverkssamhället. Men när Castells tilldelar nätet den historiska huvudrollen ser han inte den digitala tekniken, vars tydligaste exponent får sägas vara Internet, som det centrala i samhällsförändringen. Internet är bara en del av omvälvningen och får spela rollen av övergripande metafor.

Nätverket är istället bilden för det ”nya” samhället, där hierakiska konstruktioner som nationer, storföretag och masspartier osäkras och får problem. Världen är inte längre organiserad i hierarkier, utan av ”noder”: punkter som den ekonomiska, politiska och kulturella makten strömmar mellan. En av Castells centrala teser är att noderna, de växelstationer som t.ex. kontrollerar kapitalflöden som kontrollerar mediaimperier som i sin tur påverkar politiska beslut, har blivit maktens främsta styrinstrument.

I Castells analys har nätet efterträtt den industriella organisationens pyramider som samhällelig grundstruktur. Hans karaktäristik av informationsåldern är att vi alla är hopkopplade i olika nätverk, nätet genomsyrar och binder på så sätt ihop samhällets alla områden: ”Det är en historisk tendens i informationsåldern att dominerande funktioner och processer organiseras som nätverk. Nätverken är våra samhällens nya sociala morfologi, och nätverkslogikens utbredning påverkar i hög grad funktionssätt och resultat för produktionsprocesser, erfarenheter, makt och kultur.”

Nätet är t.ex. förutsättningen för ett alltmer individualiserat och avkollektiviserat arbetsliv, men också för en ny global arbetsdelning där produktionen med elektronikens snabbhet kan flyttas till den plats där arbetskraften för tillfället råkar vara billigast. I nätverkssamhället samordnas kapitalet globalt, medan arbetet individualiseras och mister sitt värde som produktionsfaktor. Nätet gör också makten diffus och undflyende och utan tydligt centrum, inte konkret och tydlig som under den industriella eran. Den nya ekonomin är således organiserad kring ansiktslösa globala nätverk av kapital, information och teknisk spetskunskap.

Denna ekonomiska makt baseras idag på vad Castells kallar det informationella produktionssättet. Med detta ska vi inte förstå något banalt konstaterande som att information och kunskap är viktigt för produktionen. Begreppet syftar istället på en ny produktionsordning där det framför allt är informationshantering som skapar makt och välstånd, snarare än kroppsarbete eller maskiner. Själva förutsättningen för denna produktionsordning är i sin tur den nya informationstekniken och dess nästan exponentiella tillväxt under de senaste 30 åren.

Tilläggas ska att Castells inte ser nätverkssamhället och det informationella produktionssättet som renodlade uttryck för kapitalismen som sådan, lika lite som industrisamhället bara kunde tänkas som ”kapitalistiskt”. Han betraktar t.ex. EU som en närmast radikal strävan att skapa ett nätverk för den politiska makten som kan matcha den globaliserade marknaden. Castells kallar också EU för den första nätverksstaten. Den viktigaste slutsatsen är dock att nationalstaterna kommer att finnas kvar, men som kraftlösa skuggor och arenor för nygammal nationalism, och att globaliseringen i första hand leder till en maktens flyttbarhet och ansiktslöshet.

Denna ansiktslöshet omfattar också de nya sociala rörelser som nu växer fram internationellt. När Castells skriver om identiteternas makt syftar han bl.a. på att de grupper som idag skapar nya politiska och sociala identiteter även de kännetecknas av att vara nätverk, löst sammanhållna och ofta flyktiga, förenade kring en tillfällig analys av sakernas tillstånd. Castells intresserar sig för såväl Mexicos Zapatister som nordamerikanska högermilisgrupper och för feminismen. Den politiska kraft som idag står på tillväxt kännetecknas av att vara sådana centrumlösa grupperingar, snarare än konventionella organisationer och partier.

Det är inte helt lätt att förklara vad Castells menar med den verkliga virtualitetens kultur. Förenklat kan man säga att begreppet har mycket gemensamt med Marshall McLuhans tes om att mediet är budskapet. Verklig virtualitet är enligt Castells ett system där själva verkligheten är helt fångad i en medial låtsasvärld, och där företeelserna inte bara visas på den skärm där våra erfarenheter kommuniceras – utan också förvandlas till själva erfarenheten. Så kan en TV-såpa bli verkligare än det ”riktiga” livet, inte bara därför att den styr våra vanor, värderingar och samtalsämnen, utan också i den meningen att den påverkar politiska och ekonomiska vägval.

Låtsasvärlden har, som Castells skriver, blivit ”den nya tron” och återigen är nätet den struktur som bär upp denna nya kultur genom att omfatta och innesluta alla kulturella uttryck. Men Castells menar också att när vår verklighetsbild förändras av att nätet påverkas den grundläggande upplevelsen av tid och rum. När andra talar om tids- och rumskompression använder Castells begreppen ”flödesrum” och ”tidlös tid” för att fånga samma känsla av att befinna sig i en slags gränslös informationsrymd där allting tycks kunna hända här och nu, och där platser och avstånd har förlorat sin betydelse.

Man grips lätt av hänförelse inför Castells nya värld. Hans analys har dock flera mörka sidor. Så t.ex. menar han att nätets snabbhet och lättrörlighet gynnar en hastigt växande kriminell ekonomi av internationell organiserad brottslighet; ”det kriminella produktionssättet”. Men den mest oroande slutsatsen handlar om tillväxten av den ”fjärde världen”. Castells noterar att även fattigdomen har blivit oberoende av regioner och nationer, och idag återfinns överallt. Den fattige, arbetslöse eller onödigförklarade har därför mera gemensamt med andra fattiga/arbetslösa/onödigförklarade på andra sidan jorden än med medel- och överklassen i sitt eget land.

Det kan se ut som en paradox att det nya nätverkssamhällets uttrycksformer hos Castells närmast leder tanken till en artonhundratalsliknande situation, där gamla samhällsklasser upplöses, en ny produktionsordning begär företräde och fattigdomen blir synlig på nytt mitt i välståndet. Det allvarliga hot som Castells urskiljer i kombination med hans pragmatiska ton kan också få läsaren att tro att han betraktar sociala exklusion som en ofrånkomlig följd av nätverkslogiken.

Vissa kritiker har därför tycks sig se två Castells. Den ene Castells beskrivs som en professionell forskare, deterministiskt övertygad om samhällsförändringarnas oundviklighet och djupt misstänksam mot alla ideologier. Den andre Castells framställs som engagerad medborgare och aktivist, öppen för att den nya ekonomin kanske inte är hållbar och med en uppmaning till reformer för att öka genomskinligheten i den globala nätverkskapitalismen.

När Castells konfronterades med frågan om sina dubbla identiteter under Stockholmsbesöket i december 2000 svarade han roat att han är noga med att skilja på analyser och personliga värderingar, samt att han betraktar det som höjden av arrogant att skriva folk på näsan vad de ska göra. I detta svar ligger troligen en förklaring till Castells motvilja mot ideologiska läsningar av sina verk. Han är nämligen noga med att han bara uttalar sig om nuet, inte om framtiden. För framtidsforskningen har han i stort sett bara förakt till övers. Castells protesterar också bestämt över att bli betraktad som den nye Marx.

I sista delen av Informationsåldern noterar Castells att varje gång en intellektuell har försökt besvara frågan ”vad bör göras” har det slutat i katastrof, och nöjer sig därför med att lämna åt läsaren att nyttja de teoretiska verktyg han har utvecklat för att förstå världen. Som han själv säger; ”bara om världen är sammanhängande och begriplig går den att förändra”. I denna mening tycks de båda Castells, forskaren och aktivisten, ha ingått en åtminstone tillfällig förening.