Stor dikt växer inte på träd, inte slår den upp ur jorden som blommor heller. Men måste en välja, så väljer jag blommorna, stor dikt slår ut visande hemliga gångar ned i underjorden, blåsippor bland miljoner vitsippor.

Miljoner sippor för poesin är livsviktig och allmän. Språklig skönhet och substans är för den enskilda människan språkblommor. Inte konstigt att samlingar med olika diktares dikter heter antologier, som betyder just blombukett (jag tänker mig en färgsprakande sådan).

Lika viktigt för livskänslan för den enskilde, lika oviktig och meningslös synes dikten vara för staten, för landet, för massan, ibland. Eller: samhället vet att dikten behövs, men hur skall den stödja dikten? Det är grönt då dikten är kanoniserad, då är själva människan, skalden, död och begravd sedan hundra år. Perfekt. För just poeterna kan va ett problem. De blir svårhanterliga objekt i samband med processen att skapa kultur, poesi, på nationalstatens språk, men behövliga för nationalstatens själva existens.

Men för att detta inte skall bli en essä om poesins roll, så skall jag anmäla att detta är en recension av en underbar diktsamling vid namn Drömbroar och jag vill passa på att ge Ellerströms förlag en eloge för att de tar utanförskapet, det smala, men mänskligt ovärderliga, under sina vingar.

De har t.ex. gett ut Pentti Saarikoski, ett alkoholiserat, störande kommunistiskt underbarn. Och här föreligger Henrik Nordbrandt, som jag måste erkänna att jag aldrig har läst förr, ett guldkorn. Ett guldkorn som inte låter metaforerna flyga iväg med sig själv, men drömmarna, som skapar små absurda historietter, är knivskarpa, skrivna med ett glasklart och precist språk, som får en att tänka på en mästarinna som Szymborska, när det gäller sådana visonshistorier i diktform.

I Drömbroar, ligger en kärlekshistoria, en passerad sådan, som grundton. Det-kunde-ha-varit-vi-fortfarande-temat göms dock snyggt och verkar i bakgrunden; det manliga jagets ärlighet är underbart i det dammiga romatiska rummet. Klyschor, undviks, men aktualiseras ändå indirekt vid läsning av rader som:

Det är lögn det jag skrev i brevet jag brände
att jag tänker på dig hela tiden.
Men jag tänker på dig nästan hela tiden.

Det är också lögn att jag inte kan sova:
Jag sover utmärkt, och drömmer dessutom
om andra kvinnor.

Vad som är äkta och oäkta dikt må vara helt odefinierbart, men jag vet att öronen vibrerar, som om de ville få fötterna att lyfta från marken när jag läser tvättäkta dikt. Och så är det i detta fall, särskilt öppningen av diktsamlingen är helt underbar, första halvlek är stenhård, för att mattas något sedan, men det är mest ett konstaterande och inget klagomål. För detta är en löst sammanhållen diktsamling, som i sina enskilda mästerverk når långt över den alldagliga nivån av levande med nutida diktare.