När Jojo Falk och Tomas Zackarias Westberg vill skildra den absurda bostadssituationen i vår kära huvudstad kan deras egna erfarenheter gestaltas och stå i centrum. Mycket verkar självupplevt och vi får följa ett desperat letande efter förstahandskontrakt innanför tullarna. Hand i hand försöker de anpassa sig till storstadens förutsättningar och tempo, likt Tommy och Annika försöker förstå livet i Villa Villerkulla. Men utan guldpengar.

Genom Tomas och Jojos temperament är den ohjälpsamma och oförstående omvärlden groteskt ful och orättvis. Ingen hjälper dem att få drömkontraktet. Andrahandsvärden är en clown, bostadspolitikerna har synliga näshår och svartmäklarna är opålitliga figurer. Allt och alla sättar käppar i hjulet för lyckan. För dem och för alla andra.

Aldrig tidigare har jag sett mycket tänder och öppna trynen i ett seriealbum. Det är stora gester, yvigt kroppsspråk och jättegap som vrålar ut sina repliker. Det riktigt stänker! Serierna har andedräkt. Formen växlar mellan korta seriestrippar över en sida, ibland flera, och ett antal helsidesillustrationer.

För mig blir ändå bilderna utan personer roligast. En utsikt från en tvättstuga med undertexten ”Kungsholmsstrand 183″. En charmig fönsternisch från en innestadsvåning med texten ”Bostadslösa igen”. Ett handfat med duschhandtag: ”våran dusch”. Har man själv flyttat runt på andrahandkontrakt i Stockholm infinner sig lätt ett slags igenkännandets förlorarglädje.

I all sin normalitet tappar jag dock intresset för det bostadssökande paret. Deras käcka crazyjargong blir naiv och stör. Rollerna blir omvända. Det går ju alldeles utmärkt att bo 24 minuter från T-centralen. Herregud! Särskilt som man aldrig ens vågar tänka tanken att T-centralen är ett nödtillhåll för många verkligt bostadslösa som, när mörkret och kölden kryper på, blir utslängda till ingenting, och förorten inte tycks vara en tänkbar lösning, men ändå den enda möjliga.

Bostadssituationen i Stockholm är mångfacetterad och det gör att tilltalet i 24 minuter från T-centralen blir något slags ytlig stockholmscentrerad medelklasshumor, iklädd rundskägg och sportsandal. Tommy och Annika som vuxna och på egna ben i storstan, men tillslut hittar de hem, tack och lov.

Många avsnitt är roliga i all sin anspråkslöshet, men innehållet räcker inte för ett helt album. Men det lovar gott inför framtiden.