Ok. Det är lika bra att jag erkänner det med en gång. Jag gillar listor och jag gillar soul. Så, när jag hittade Soul – 100 Essential CDs för 74 kronor i en bokaffär behövde jag inte särskilt många sekunder betänketid innan jag stod i kön till kassan med boken i handen. Ja, dessutom hade jag med stor behållning plöjt fram och tillbaka i systerboken Reggae – 100 Essential CDs under ett års tid. Soulboken åkte ner utan större eftertanke. Mycket tack vare den fantastiska reggaeboken.

Av de 100 skivorna i reggaeboken fanns kanske fem eller max tio i min skivsamling när jag började läsa den. Kort sagt, den var en perfekt guide vidare. I det här fallet är det lite annorlunda. I runda tal en tredjedel av skivorna står redan bland de andra. Jag inbillar mig dessutom att urvalet är lite fegare i den här.

Vi tar det från början. Författaren har valt att angripa soulen i ett brett perspektiv. Här finns massor av sådant som jag själv inte skulle ställa i min soulavdelning, framförallt gäller det alla funkskivorna med artister som Parliament, James Brown och Jimmy Castor Bunch. Visst, kalasbra skivor allihop – men soul? Nja. När författaren dessutom väljer att inkludera deep soul eller southern soul, men inte northern soul – ja, då blir jag ärligt sagt lite förbryllad. Störst problem blir det när det blir dags att närma sig den moderna soulen. Då blir urvalet tämligen slumpartat och dessutom snabbt åldersstiget. Å andra sidan hur skulle Shapiro kunna veta att D’Angelo skulle slå till och leverera ett nytt kraftfullt mästerverk som vida överträffar debuten efter fem års dvala?

En generell tillgång i boken är det alternativa val som presenteras i anslutning till varje skiva. Ofta är det här jag hittar de skivor jag själv vill ge mig ut och leta efter, vilket oftast beror på att Shapiro valt ut samlingsskivor. Oerhört fegt i min värld (även om en del artister begåvats med fler Greatest Hits än ordinarie album). Som allra värst blir det när Shapiro rekommenderar James Browns 20 All Time Greatest Hits med boxen Star Time som alternativ. Det är ju inte direkt ett val gjort med någon större eftertanke. Särskilt inte som Brown getts ytterligare två av de 100 platserna i boken. Jodå, vi får ytterligare en samling som tips. Av de resterande tre är två liveskivor! Trist!

Men så illa är det inte hela vägen. Lyckligtvis blundar författaren för alla de läskiga samlingar som världen fått med Funkadelics låtar. Istället ger han mig en rejäl spark där bak genom att välja utmärkta Maggot Brain som fortfarande lyser med sin frånvaro hemma hos mig. Och det är Shapiors förtjänst att Wars All Day Music äntligen finns i vinylsamlingen. Det är så jag vill att resten av boken ska vara. Intelligenta val av artisternas bästa album, inte fega och säkra val av samlingar med deras största singelhits. Då och då känns Soul – 100 Essential CDs precis så bra. Tyvärr inte hela vägen.

Hur resonerade Shapiro egentligen när han satte Mary J Bliges What’s the 411 som alternativskiva till My Life istället för Share My World? Var är SWVs Release Some Tension med ”It’s About Time” som alternativ? Var är alla de sångerskor som jobbade tillsammans med James Brown? Vad tusan gör Kurtis Blow Presents the History of Rap bland samlingsskivorna?

Shapiro lämnar mig faktiskt med fler frågor än svar. Det är inte säkert att det är helt fel. Det är bara inte vad jag sökte efter.