Det tar mig litet drygt 100 sidor innan jag kommer in i boken. Innan dess reagerar jag mest på berättarspråkets klumpighet och hur krystad den fantasivärld Rowling bygger upp känns. Inte förrän jag läst drygt hundra sidor hittar jag någon känsla, ett flyt, kanske är det också någonstans där Rowling själv hittat flytet, kanske är det först där historien började få ett eget liv, men någonstans där börjar det bli bra.

Rowling tycks inte vara någon större språkbegåvning och de små fantastiska detaljerna hon inkorporerar i historien är ömsom bra och ömsom dåliga. Styrkan i Harry Potter och De Vises Sten, och förmodligen också i hela fenomenet Harry Potter, är idén om en magisk värld och i synnerhet detta med ett internat för trollkarlar och häxor, den idén är faktiskt riktigt bra, den räcker långt och fyller igen de flesta av de sprickor som uppstått i genomförandet.

Rowling hänfaller dock till litet för många klichéer för att man smidigt skall kunna flyta igenom historien. Exempelvis den elaka och inskränkta styvfamiljen med dess bortskämde och motbjudande son, det kan ju vara så att den inte är helt ny…

Klichéer i sig behöver inte vara av ondo, men man bör vara medveten om att man använder sig av klichéer och så att säga använda dem litet med glimten i ögat, fullt medveten om att de kan uppfattas som banala och den känslan får jag inte riktigt här.

En annan klassiker i både barnboks- och barnfilmsammanhang är att alla feta barn antingen är elaka eller klumpiga och gärna litet tröga, oftast är de också morsgrisar, också det en klyscha som Rowling hjärtligt omfamnar.

De bästa barnböckerna bygger faktiskt oftast på enkla men geniala idéer, som då exempelvis C S Lewis Narnia-böcker, där bland annat några ungar kommer till Narnia genom att gå igenom en garderob i en av böckerna och det är just garderoben som är det mest geniala, garderober var helt enkelt inte detsamma efter att jag hade sett den tecknade versionen av den boken på tv. Ofta är dock barnböcker inte så väl genomförda. Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio är dock det, men frågan är om de egentligen är barnböcker, man har nästan större utbyte av dem när man läser dem som vuxen, båda bygger också på enkla och briljanta idéer, Mio min Mio är för mig urtypen av en saga, typ formulär A1 och Bröderna Lejonhjärta rullar upp min favorit "vad som händer efter döden teori", frågan är om barnböcker blir bättre än så.

Det som är så positivt med Potter-böckerna är att det får unga människor att läsa mer, jag hoppas också att det får vuxna att läsa fler barnböcker, Potter i all ära, men det finns bra mycket större guldkorn att hitta i den genren än Potter-böckerna, som dock utan tvekan också är läsvärda.