Det är något som är frustrerande med noveller. Det är det. Jag kan inte hjälpa att någonting känns snett när man bara får en så kort inblick i vad det nu är som novellen handlar om som man ju faktiskt får när formatet är just novell. Jag blir inte mätt av att få en massa smakbitar. Jag vill hitta sammanhang och få lära känna karaktärer och miljöer. Det blir gärna lite avhugget och uthugget med noveller. Och sedan då? tänker jag varje gång början på nästa novell visar sig och jag inser att jaha nu var den här slut. Detta är vad jag inte gillar.

Det finns också bra saker med noveller. Jag är inte den som är den. Det är praktiskt att de tar slut fort om man inte hinner läsa länge, eller helt enkelt är väldigt rastlös och lättuttråkad. Att bara få den där korta lilla inblicken kan också vara lite pirrande, man har ingen förklaring till varför det som händer händer, eftersom utrymmet inte räcker till för upplysande bakgrundsdetaljer, åtminstone inte alla som skulle ha behövts för att det ska bli fullkomligt förklarat.

Nåväl. Så vad har jag att säga om just Judith Hermanns noveller då? Jag kan inte säga att de förändrat mitt liv i någon som helst mån, eller fått mig att tänka särskilt mycket. Å andra sidan har de inte gjort mig upprörd för att de är dåliga eller less för att de är tråkiga heller.

Novellerna är trevliga att läsa, helt klart. Varken karaktärerna eller berättelserna om dem är självklara eller klyschiga. Hermann tar med oss till en rad olika miljöer, och hon gör detta med ett språk som på något sätt är helt neutralt. Det är inte fantastiskt så att jag blir glad för att hon skriver så vackert eller originellt, men inte på något sätt dåligt.

Det som slår mig när jag läser boken, är att jag vill läsa nästa novell också, och nästa efter den. Så bra är den. Det som slår mig när jag slagit igen boken, är att jag känner mig väldigt likgiltig. Att jag knappt kan dra mig till minnes vad en enda novell handlat om. En annan recensent (tysk) tyckte att Sommarhus, senare hade "den nya generationens sound", men det hoppas jag verkligen inte, för då är den här generationen inte mycket att hänga i julgranen.

Novellerna känns ganska så nya, jag tycker nog inte att jag läst dem förut. En del av dem tycker jag om, tycker jag till och med är lite häftiga. Men det är någonting som saknas, jag blir helt enkelt inte berörd av det som berättas. Allt är så väldigt lagom på något vis. Lagom udda ämnen, lagom udda karaktärer, lagom pretentiös, lagom många noveller, lagom långa. Boken vägrar liksom att fastna.

Efter att ha läst boken ytterligare en gång är jag fortfarande lika blank. Kan inte såga den, kan inte hylla den. Den bara finns helt enkelt. Blir aldrig mer än "ja visst jag det var den ja". Som någon man stöter på och fördriver lite tid med, men som man glömmer när han eller hon gått sin väg. Någon man visst kan tänka sig att stöta på igen, men knappast ringer 118 118 för att få tag på. En sådan bok är Sommarhus, senare för mig.