Vem har inte läst Tintin när han eller hon var liten? Och är det då någon som har missat den ypperliga pärlan Tintin i Kongo? Själv läste den jag den när jag var liten, glatt oförstående för det mycket rasistiska seriealbumet, och ovetande om den mycket brutala historia som låg bakom historiens tillkomst. För Tintin i Kongo utspelar sig i efterdyningarna till ett av den moderna historiens mest brutala, och därtill kanske mest okända, folkmord. Samma händelser som också skildras i Joseph Conrads bok Mörkrets hjärta. Jag misstänker att jag inte är ensam om att inte känna till särskilt mycket om Belgiens exploatering av sin koloni Kongo, en exploatering som fortgick ända in i modern tid. Det är därför som Adam Hochschilds bok om det är så otroligt viktig.

Under rusningen efter Afrika i slutet av 1800-talet, då de stora imperierna i Västeuropa kastade sig in i en kapplöpning efter den afrikanska kontinentens tillgångar, ville inte lilla Belgien vara sämre. Medan många andra jämförbara länder, t.ex. Holland och Portugal, hade betydande kolonier på många håll i världen så saknade Belgien det i princip helt. Det här var något som den belgiska kungen, Leopold II, inte kunde tolerera – det kunde ju leda till att man ansågs som en andra klassens nation. Kung Leopold var därför personligen mycket drivande för att kolonisera Kongo. Kolonin kom också att i praktiken bli hans privata egendom. Han kontrollerade ensam dess hela administration med järnhand, allt ifrån olika bolag som godkändes inträde för att utnyttja landets olika resurser (t.ex. elfenben, gummi och kanske framförallt arbetskraft), till militären.

För att upprätthålla ordningen i landet använde sig administrationen, med kungens goda minne, av mycket brutala metoder. Man kapade av händerna på människor för småbrott. Dödsstraff i olika former utdömdes för minsta lilla, många gånger till och med utan att något brott hade begåtts – bara för att statuera exempel. Uppskattningsvis utrotas kanske så många som tio miljoner människor av regimen. Men grymheterna som terrorregimen använde sig av fick inte fortgå utan protester. I Kongo organiserade sig många av de förtryckta folken till motstånd mot Belgiens imperialism. Och olika människorättskämpar och organisationer, t.ex. den organisation som idag heter Anti-Slavery International, arbetade för att försöka förmå regimen i Belgien att förändra sin politik.

Hochschild låter oss i detalj följa utvecklingen i kolonin, genom en mängd olika källor; administrationens egna dokument (de som inte förstördes av Leopold), vittnesmål från missionärer (bl.a. flera svenskar) och andra kritiker av systemet, och i vissa fall även de drabbade själv (även om det senare är ett enormt problem eftersom de flesta folken i området inte hade något eget skriftspråk och därför inte har särskilt mycket historia bevarad). Men han följer också tråden in i vår egen tid, då han diskuterar konsekvenserna av kolonialismen för dagens Kongo, och gör jämförelser med många andra koloniserade länder:

Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid. [Joseph] Conrad har uttryckt det bäst: ”Hela Europa bidrog till att skapa Kurtz [huvudpersonen i boken Mörkrets hjärta].”

Det här, menar Hochschild, är till råga på allt ett massmord som medvetet har utplånats från människornas minne och medvetande. Den belgiska regimen har ända in i våra dagar medvetet försökt förstöra arkiv, hemlighålla sånt som har överlevt förstörelsen, och bara ignorera alla hänvisningar till detta folkmord. Vilket gör hans bok än viktigare att sprida.

Den främsta nackdelen är att boken påminner lite grann om Herman Lindqvists historieskrivning, dvs de stora kungarna och hjältarnas historia. Boken centreras kring kung Leopold, kring centrala upptäcktsresanden som Henry Stanley och kring motståndskämpar som t.ex. E.D. Morel. Det är dessa centrala individers liv och arbete vi får följa. Därmed inte sagt att det är ett felaktigt sätt att skriva historia. Men det känns inte som den kompletta historien; andra perspektiv finns, och man kan välja att se på historien från andra håll. För bakom individerna finns det också ekonomiska och strukturella faktorer som spelar in. Varför valde t.ex. olika bolag och privatkapitalister att hjälpa kung Leopold med finansieringen av sitt imperiebyggande (han tog själv stora lån för att finansiera det, då belgiska staten inte var villig att ställa upp)? Och även om Leopold formellt sett var ansvarig för folkmordet så fanns det en helt organisationsstruktur som individerna på fältet – de som i praktiken utförde illdåden mot Kongos ursprungliga befolkning – inlemmades i. Vi får veta ganska lite om denna organisation. Slutligen finns det en viss kulturell bias mot ”vår” sorts historia; det är främst de vita folkens sida av historien som skrivs, medan t.ex. de olika ursprungsfolkens motståndkamp enbart tas upp i förbifarten. Det har kanske en naturlig förklaring i att det finns färre källor att hämta från. Men det är tyvärr en liten miss tycker jag.

Allt som allt är det dock en mycket bra bok. Det är spännande och skrämmande läsning om ett mycket viktigt ämne, varför boken varmt rekommenderas för alla som är intresserade av historia.