Det här är en annorlunda bok. Frågan är om den ens kan kallas bok. Mer rättvist är kanske att kalla den ett fragment. Det Halm beskriver är små delar av levnadsöden. Glimtar av flera människors liv med breda tidsglapp som framträder växelvis. Språket är dämpat och framträder endast för att lyfta fram de människor som egentligen har ordet.

I ramberättelsen finns Bernhard. Han befinner sig i Italien där han söker efter uppgifter om den katolska tänkaren Thomas från Aquino, som levde på 1200-talet. Bernhard söker i de stora brevarkiven och arbetar med svårtydda handskrifter. Slutskedet av Thomas från Aquinos liv finns sporadiskt beskrivit i två skilda brevväxlingar. Den första är en från kvinna vid namn Francesca där vi får ta del av utdrag ur tre brev till kusinerna i Lucca. Den andra är från Thomas från Aquinos skrivare till en ordensbroder i Paris. Dock är det inte just Thomas från Aquino som är den viktiga, inte heller de som skriver breven eller brevens mottagare. Även Bernhard och Eva-Lena i ramberättelsen står i skuggan. Kanske är det detta som gör denna berättelse fascinerande. Just det att det inte finns någon huvudperson utan att alla karaktärer har sin egen historia och inte riktigt låter sig beblandas. Visst snuddar de vid varandra men endast i periferin. Inte ens Bernhard och Eva-Lena som lever i samma berättelse mer än snuddar vid varandra så kärlekspar de är.

Detta gör mig intresserad. Jag vill veta allt. Jag tillåter mig att fantisera ihop egna slut och frossar i 1200-talets pestskräck och i relationsdramat i nutid. Dock är det ganska substanslöst. Det finns så många trådar att spinna vidare på att det bara känns som en början när allt tar slut efter 80 sidor som i själva verket inte är fler än 50. Visst inser jag att brev från 1200-talet inte är något man ändrar på när dessa väl är uttydda och översatta men kunde inte ramberättelsens fiktiva karaktärer spinna vidare på trådarna i breven? Kunde de framför allt inte framträda lite tydligare själva? Måste det vara så kort? Måste jag som läsare göra mer än halva jobbet?

Det finns en potential i stoffet som inte utnyttjas. Språket är lågmält och undflyende vilket skapar en dimma kring karaktärerna. De framträder inte klart och vi hinner aldrig lära känna varandra. Det är synd. Jag gillar idén med en medskapande läsare och jag känner mig smickrad över att få vara med, men jag skulle ändå vilja veta mer!