Årets Nobelpris i litteratur till Nina Bouraoui, menade såväl Ebba Witt-Brattström som Johannes Anyuru för någon månad sedan när svenska författare fick önska pristagare. Bara det borde säga något om hur intressant hon är, denna Nina Bouraoui, som redan belönats med Prix Renaudot-priset i hemlandet Frankrike. Kärlekens geografi. Det är en storslaget översatt titel. Anspråksfull […][...]

På papperet verkade den här boken ha allt: Jag är tämligen förtjust i deckare som utspelar sig i det förflutna och / eller på exotiska platser. Släng dessutom in ett pusselmysterium som löses av en karismatisk huvudperson så är jag fast. Vad kan då vara bättre än ett mordmysterium som utspelar sig i det färgstarka […][...]

Systern Mélanie ska precis till att berätta någonting för sin bror Antoine, någonting viktigt hon precis förnummit från deras barndom, då hon tappar kontrollen över bilen och kör av vägen. Och trots att hon återhämtar sig från skadorna, så är minnet av vad som skulle sägas förstås borta. Det skapar givetvis en nyfikenhet hos hennes […][...]

Jag har en faiblesse för historier som är koncentrerade. Böcker som utspelar sig under en kort period, på ett och samma ställe, och där den enda utflykten från platsen är den som sker i tanken. Denna kärlek vet jag inte riktigt vad den beror på. Möjligen kan det ha att göra med att jag känner […][...]

Redan på bokens första sida förklarar berättaren Tromelin att han alltsedan sitt inträde i det franska inrikesministeriet ”ständigt vägrat att intressera mig för alla dessa europeiska historier”. Ändå kommer Den sista konferensen att berätta just en av alla dessa europeiska historier. Den som handlar om hösten 1989 då Berlinmuren och järnridån föll och maktbalansen i […][...]

Det känns tryggt att läsa en Nobelpristagare, det är garanterad kvalitet som väntar. Språket utsökt, väl avvägt, meningar laddade med betydelse, fantasifulla och knivskarpa beskrivningar. Där finns kunskap, erfarenhet, medkänsla och inlevelse, psykologin träffsäker. Och en familjehistoria, där även de vardagliga detaljerna, och bipersonerna betyder något, allas liv värda att minnas, att beskriva. I slutet […][...]

Huvudpersonen i Den röda soffan är en kvinna i sina bästa år som under en spartansk tågresa från Frankrike till Ryssland för att återse sin gamla kärlek istället tvingas möta sig själv och sina verkliga värden i livet. Boken utgörs av kvinnans inre monolog, späckad med litterära fragment, som tycks ge hennes liv konturer, tröst […][...]

Förra sommaren lyssnade jag på Marguerite Duras bok Älskaren som ljudbok när jag målade i mitt kök. Eftersom jag inte är överförtjust i att kladda med färg var detta ett mycket bra sätt att låta mig själv distraheras. Språket var stundtals suggestivt och jag sögs in i den värld som Duras tecknar. Jag befann mig […][...]

Problemet med fiktion är att den är en lögn. Problemet med verkligheten är att den inte är fiktion. Problemet med lögnen är att den är verklig. Redan titeln drar in oss i den där underliga världen mellan fakta och fiktion. En rysk roman är varken rysk eller roman, åtminstone inte fullt ut, utan en självbiografisk […][...]

När en av Frankrikes mest prisbelönta deckarförfattare, den nu 87-årige Pierre Magnan, ger sig på genren barndomsskildring är nostalgin uppenbar. Det luktar lampolja, kyndel och brunkol. Det smaskas blodkorv, dricks snigeljuice och tjuvkikas under brusande plataner. Det rustika och romantiska genomsyrar det mesta och livet på den franska landsbydgen ter sig tämligen underbart. Lille “Piare” […][...]