Gides roman Den omoraliske är en bok som blir bättre efter det att den är slut. Det är en bok som först i efterhand till fullo går att överblicka och förstå. Genom nästan hela läsningen tycks den mig svårgenomtränglig. Det är som att läsa en idéroman utan att ha en aning om vilken tes den […][...]

”Man föds inte till kvinna, man blir det” torde väl vara litteraturens mest kända citat på ämnet om vad det innebär att vara kvinna. Att Simone de Beavouir syftar på att könsrollen skapas av miljön snarare än befästs av x och y kromosomerna tedde sig nog så revolutionerande då, 1949, men är väl idag något […][...]

Five days in Brussels with Charles Baudelaire är ett kort, men intensivt, detaljerat, levande och gripande porträtt av den mytomspunne franske poeten och kritikern. Jag kände överhuvudtaget inte till att boken fanns, innan jag hittade den engelska översättningen, som gavs ut förra året. De texter som boken består av var ursprungligen skrivna på franska och […][...]

Salie befinner sig i Strasbourg, hennes bror Madicke på den senegalesiska ön Niodior. Madicke ser på fotboll på öns enda TV (dit öns alla barn rusar när det är tid för reklam och sjunger med i glassfabrikantens visa fast de aldrig ätit glass) och drömmer om att bli proffs i Europa. Salie försöker avskräcka honom, […][...]

Du inbillar dig att du ser allt, du med dina ynkliga ögon? Ser du vinden, du som är så klyftig? Du kan inte ens titta på ett träd och se något annat än ett träd. Du tror, du, att ett träd är något som är planterat i jorden rakt upp och ned och med löv, […][...]

En av mina vänner, Ernesto, anser att det som förenar en man med en viss kvinna är att deras fortplantningsorgan passar perfekt ihop. (…) Enligt Ernesto hade Gud tänkt sig sex sju miljarder individer med manliga och kvinnliga organ, hanar och honor som passade ihop perfekt som stickkontakter i uttag. Men det är bara en […][...]

Runt Gare d´Austerlitz samlas många hemlösa, som det ofta är med tågstationer drar den till sig en brokig blandning av dem som är på väg någonstans och dem som aldrig kommer någonvart. Lou är 13 år, socialt udda och oerhört intelligent. Hemma har hon en snäll men ledsen pappa och en kall och oengagerad mamma […][...]

Han kan ju skriva svårt L.M.G. Le Clézio. Det visade han inte minst i sin ungdom, på den tiden han var Jan Guillous favoritförfattare. Men essäerna i Färder i filmens värld är allt annat än oläsliga. Här hänger han sig istället åt sinnena – le plaisir du texte. Jo, han verkar njuta. Språket flödar, unnar […][...]

En stor del av dragningskraften hos Marcel Prousts böcker ligger i den överväldigande kvantiteten – och de kvaliteter som den möjliggör. De sju delarna av den stora På spaning efter den tid som flytt är närmast oöverblickbara. I det föds en slags frihet. När man ändå inte har någon chans att hålla ett öga på […][...]

Vanligtvis är det männen som inviger sina kärlekspartner i kedjornas och piskandets njutning, i förnedring, i tortyr… Men de vet inte vad de gör. Dessa barnsliga själar tror att de på så sätt kan tillfredsställa sin stolthet, sin maktlystnad eller, till och med, utöva sina rättigheter i namn av någon fäderneärvd överhöghet. (…) Men innebörden […][...]