Problemet med fiktion är att den är en lögn.

Problemet med verkligheten är att den inte är fiktion.

Problemet med lögnen är att den är verklig.

Redan titeln drar in oss i den där underliga världen mellan fakta och fiktion. En rysk roman är varken rysk eller roman, åtminstone inte fullt ut, utan en självbiografisk skildring av Carrères kamp med sin sin mors familjehistoria (där har vi den ryska delen) och ett förhållande som håller på att falla sönder (roman(s)en). Allt börjar i en liten skitstad långt in i Ryssland, där man precis hittat andra världskrigets sista krigsfånge; en ungrare som hamnade på mentalsjukhus 1946 och sedan glömdes bort av alla. År 2000 hittas han och släpps fri, och eftersom hans historia måste berättas skickas Carrère och ett filmteam dit. Carrère blir både fascinerad och störd av folket där och av det faktum att han inte kan sin egen historia, som hans ryska mor alltid vägrat tala om. Han är ju författare, det är sånt här han kan; alltså ska alltihop vävas ihop till en och samma historia, och alla inblandade ska ges sin specifika roll i dramat; han måste bara hitta den bärande historien, och språket att berätta den på. Och när det leder till att hans förhållande börjar rasa, inga problem, han är ju författare; då skriver han helt enkelt in sin flickvän i handlingen, genom en lång porrnovell i andra person singularis som publiceras i Le Monde så att hela världen dansar efter hans pipa…

Fast sen är ju givetvis problemet att det här inte är fiktion. Det är verklighet, och där blir folk förbannade när man ljuger för dem och skriver ett manus åt dem att följa.

En rysk roman är en intressant bok, som då och då fångar in mig, men i slutändan mest får mig att rycka på axlarna. Jag har lite svårt att sätta fingret på vad som saknas. Carrères prosa är inte dum alls, enkel men effektiv, och med en berättare så slipprig att jag tänker ordet ”Nabokov” redan innan han namndroppas i texten. Carrère verkar vilja åt själva idén med självbiografier – eller berättelser överhuvudtaget; naiviteten i att tro sig kunna kontrollera någon annan som en karaktär i en roman, vs möjligheten att faktiskt kunna manipulera någon annan genom att dra snygga skrönor; faran i att tro sig veta vem någon är, vs faran i att behöva veta allt om någon. Mänsklighetens stora brist och fördel: vi måste hela tiden berätta historier om oss själva, skriva in oss själva som huvudpersoner i vår historia och få den att hänga ihop, och om den inte vill hänga ihop får vi väl banka hårdare på klossarna tills de passar i hålen. Och visst, det är en god tanke. Men i längden framstår den ryska romanens variant av Carrère – och kanske verklighetens också, vad vet jag – som en självupptagen, narcissistisk och inte sådär väldigt fascinerande figur; man ser vart det är på väg, och någonstans blir hålet han gräver ner sig i mer pinsamt än intressant. Poor little rich boy, som en annan rysk emigrant diktade.

I slutändan ställer En rysk roman en del intressanta frågor om vad som är sant och falskt, men ger lite för få anledningar att bry sig om svaren.