Medelklassmänniskorna i novellsamlingen Kedjereaktion skildras i en anspråkslös vardaglighet. Det är lätt att le hummande i mötet med familjen som innan bilsemestern har printat ut sidor från olika reseguider och markerat utflyktsmål de vill besöka. Eller tonårsbästisarna som bygger en snöigloo i radhusområdet. Kvinnan som börjat träna på gym och vill komma i bra fysisk form är också lätt att känna igen. Alla tycks leva helt vanliga liv utifrån vad man kan se från utsidan.

Prell Weichl använder sig av mycket finkalibrerade verktyg i sitt berättande och allteftersom jag läser känner jag mig som inmålad i ett hörn av obehag. Personerna har nämligen stora likheter med valfri kollega på jobbet eller någon av grannarna i huset där jag bor. Undantaget är att boksidornas antihjältar drar galet sneda slutsatser i sina tankar utan att jag riktigt fattar. Flera av dem har en liten skevhet och de ger mig faktiskt mardrömmar.

Lite undrar jag om dessa personer är en metafor för den skandinaviska medelklassmänniskans livsstil som går raskt mot sin egen undergång? Introverta tankar som fastnar i egna spår. Individualism i sin extremaste form kombinerat med en oförmåga att avläsa omgivningen. När den upplevda orättvisan når sin kulmen, är enda utvägen att explodera. Eller ramla ner i ett slukhål som plötsligt öppnar sig under fötterna.

När det yttre livet bjuder på törnar slås jag av det obefintliga tankeutbytet mellan de vuxna. Däremot växer den inre pressen, som är mycket skickligt gestaltat. Jagen jämför sig med andra och upplever en hierarki med tydlig under- och överordning. De reagerar till en början lite aningslöst, sedan växer deras ångest likt den som kartonger måste känna när de pressas ihop i återvinningsmaskinen.

Om tillit vore ett vitamin, tror jag att människorna i Kedjereaktion lider av ett livshotande underskott på just detta. Läkaren skulle studera deras lämnade blodprover med bekymrad min och skriva ut ett kraftfullt vitamintillskott. Men jag antar att sådana tabletter inte fungerar på den som befinner sig alltför nära det svarta gapet.

Det snitsigt formgivna omslaget har en varningsskylt för den som åker i hissen. På formgivarspråket tolkar jag in att det alltid finns en risk under en färd – och att det Goda Livet hastigt kan förvandlas till ett fall.