Hur mycket pratar vi om sex i skolan? Själv minns jag det som något ganska obehagligt, liksom skamset förbihastat av alla inblandade (den generade, uråldrige biologiläraren och den dömande, snipiga barnmorskan vi fick gå till vårdcentralen för att träffa). Jag vill tro att det blivit bättre sedan dess (det här var i mitten av 90-talet), men när jag läser i Sandra Dahléns Sex med mera att sexualundervisning i skolan faktiskt varit obligatorisk sedan 1955 tänker jag ju att det gått alldeles på tok för långsamt.

Men så finns det en annan sida av myntet än den strikt biologiska. Från svenskundervisningens litteraturhistoria var det nästan alltid berättelser om kärlek och sex som gjorde intryck, som faktiskt för alltid är sammanlänkade (på gott och ont) med tonårens första förälskelser. Med Amor och Psyke, Dido och Aeneas, Romeo och Juliet.

Så det är klart att Daniel Möllers bok Kärlek, kropp, sex. Att arbeta med erotisk litteratur i klassrummet fångar min uppmärksamhet. Möller är författare, föreläsare och skrivkursledare och har uppenbarligen arbetat med den här typen av litteratur ute på skolor. I bokens förord berättar han om hur han och en kollega läser ”en erotisk passage” ur Alina Reyes Slaktaren för en vanligtvis stökig grupp 13-åriga killar i Malmöförorten Rosengård och därefter låter dem skriva egna sexnoveller.

De skrev långa historier som sjöd av inspiration och berättarlusta; snabba men personliga utforskanden av kåthet och sexualitet. Den språkliga kreativiteten firade triumfer. Att några hade tittat på porrfilmer och nu fick chansen att bearbeta dessa upplevelser var uppenbart. Språket var ojämnt i berättelserna, dramaturgin också. Men vi trodde på att låta både rödpennan och censuren vila; ämnen förbjöds inte, ordval och motiv fick också total frihet. Mycket var förvånansvärt bra pornografi även om en del berättelser påminde om tråkig porrfilm. Några texter var direkt genialiska och väldigt lite var ens i närheten av att signalera något slags problematisk inställning till tjejer, sexualitet och kroppslighet. Killarna läste gärna upp berättelserna spontant för varandra medan de skrev. Efteråt tackade de och sa att det hade varit behagligt med en så tyst lektion.

Tyvärr är det här en av få berättelser om konkreta klassrumserfarenheter i Möllers bok. Sådana hade jag velat veta betydligt mer om. Istället är Kärlek, kropp, sex till största delen en ganska traditionell boktipsbok (och kan förstås vara användbar som det) med tips på olika typer av fackböcker och skönlitteratur – romaner, noveller, dikter, sagor och serier – böcker som är uttalat erotiska eller pornografiska och mer ”vanlig” skönlitteratur som tar upp sexualitet. Här finns både ny och äldre litteratur, ursprungligen riktad både till ungdomar och vuxna, och samtliga titlar finns på svenska.

Varje bok ägnas någon eller några sidor och ofta får man veta exakt var i boken man kan hitta sexskildringarna. Ibland finns också vidare lästips och ibland finns förslag på diskussionsfrågor eller skrivövningar att arbeta vidare med. Här blir det nästan väl konkret, för det kan ju vara lurigt att gå in i ett klassrum med en färdig bild av vad som ska diskuteras. Hellre då lyssna in vad just de här eleverna reagerar på i texten, kanske?

Sexualitet kan säkert vara en superspännande ingång till lästlust och skrivande, till självkännedom och samhällsdebatt. Det är så i grunden mänskligt – på en gång evigt och mycket föränderligt – och berör så många angelägna frågor kring vilka vi är, görs till eller tillåts vara. Men det är också laddat och personligt, och inte minst unga människor kan ha oerhört olika föreställningar, erfarenheter och funderingar med sig in i ett sådant litteraturarbete.

Jag tänker till exempel på elever som Christina Wahldén berättat om i anslutning till sin nya ungdomsbok om våldtäkt, Villig, på flickor som blivit våldtagna av klasskamrater och är tacksamma för att de slipper göra grupparbeten ihop med sina förövare. Har man en sådan klass är de här frågorna kanske inte minst viktiga att arbeta med – men hur?

Är det inte också skillnad på att arbeta med sådana här texterna om man kommer in en eller ett par lektioner som utomstående och spännande gäst, som Möller tycks göra, och att göra det som ordinarie (och betygssättande) lärare? Hur hanterar man alla olika föreställningar och attityder ens elever (och deras föräldrar) kan ha? Vad kan bli knepigt och hur ska man i så fall hantera det?

Jag hade velat veta betydligt mer om själva arbetet med de här böckerna för att känna mig helt bekväm med att fullt ut ta Möllers bok till inspiration i klassrummet. Han kastar ut den här intressanta idén, men han ger den liksom inte riktigt kropp.