Att transponera ett grekiskt drama eller en Shakespearepjäs är inte ett nytt berättargrepp, men det kan vara effektivt. I Orestes tvekade aldrig återfinner vi karaktärerna från Oresteiaden, Aischylos tre tragedier om Agamemnons familj. Men nu är det Stockholm år 2003 och det är kriget i Jugoslavien som spökar i stället för Troja. Orestes och hans syster Elektra sörjer sin far Agamemnon, som tjänstgjorde i den fredsbevarande styrkan på Balkan och tog livet av sig när han kom hem. Klytaimnestra, deras mor, är nu tillsammans med Aigistos, en man de båda avskyr. Barnen vill hämnas på henne, från början oklart varför.

Boken börjar minuterna innan Anna Lindh mördas. Orestes är där och ser henne och är övertygad om att bara han hade varnat henne så hade hon överlevt. Anna Lindh följer oss genom hela skeendet som både vålnad och landssorg. Men trots att hon gör det så blir det aldrig riktigt sorgligt, lyser inte alls igenom, inte ens när Runeborg beskriver havet av blommor vid NK och hur ledsna människor är. Jag släpps inte in, jag är lika långt borta som Orestes berättarröst, som då och då hävdar att han är orolig eller arg eller glad men inte riktigt lyckas vara övertygande.

Ytterst handlar Runeborgs roman om hämnden i det grekiska dramats bemärkelse, den som följer och förföljer människor tills de måste göra som den vill. Både här och i Aischylos original hjälper Apollo till och Kassandras sanningsenlighet är det som utlöser det slutgiltiga våldet. Ärligt talat så förstår jag inte varför Anna Lindh blandades in alls, eftersom det i slutändan inte handlar om henne över huvudtaget. Hon må vara närvarande, men Runeborg får inte riktigt ihop henne med hämnden, i alla fall inte för mig. Vad har hon att göra med att Orestes vill mörda sin mamma på grund av hennes svek mot fadern? På något sätt blir det en pusselbit för mycket när Runeborg ska få ihop kriget i Jugoslavien, sin moderna grekiska tragedi och svensk samtid.

Mina svårigheter att passa ihop de olika bitarna gör också att jag inte riktigt kan engagera mig i romanen. Jag får aldrig riktigt grepp om personerna jag läser om. Deras kamp med och mot hämnden (som i grekisk mytologi personifieras av furier, andar som jagar människan tills hon inte står ut längre) fängslar mig till viss del, men den berör mig inte. Elektra, trotsig och trulig tonåring, inte ens hon berör i sin ilska. Den enda som jag bryr mig om är också den enda som dör (trots att de flesta dör i originalet): Kassandra, hon som ser för mycket, hon som var soldat i kriget på Balkan och inte kan komma därifrån och är fast i sitt trauma. Hon som älskade Agamemnon och berättar om det för Klytaimnestra, eftersom hon precis som sin grekiska förlaga inte kan ljuga och precis som sin grekiska förlaga mördas hon trots att hon vet att det ska hända och går till sin död ändå. I övrigt är Runeborgs roman betydligt mindre blodig än originalet eftersom de flesta överlever (Orestes mördar ingen till slut) och vi får intrycket att även Elektra kommer att klara sig bra. Kanske hade det behövts mer blod; kanske hade vi behövt färre trådar att hålla reda på. I slutändan ger tyvärr romanen ett ganska blekt intryck.