I Torsksverige – om sexslaveri i välfärdsstaten tar journalisten Anna Skaldeman oss med på en resa genom prostitutionens och traffickingens Sverige. Vi möter människor med olika koppling till verksamheten. De som arbetar mot den, de vars kroppar säljs och de som betalar för dem.

Det är samtalen och intervjuerna som står i centrum i Torsksverige. Titeln anspelar på journalisten Lubbe Nordströms reportagebok Lortsverige från 1938 där Nordström under en bilresa genom Sverige avslöjade lorten och den dåliga hygieniska standarden i folkhemmet. I samma anda utforskar nu Skaldeman en annan dold sida av det svenska samhället.

Greger Casselborg, operativ chef för Projekt Europa och ansvarig för människohandelsbrott i Stockholms län, berättar i en intervju om den typiske svenska torsken: ”När de skjutsar sonen till hockeyträningen passar de på att köpa sex för att slippa stå och titta i en kall ishall. Eller när de skjutsar ut mamma, barn och mormor på staden för att handla köper de sex under tiden och hämtar sedan upp familjen efteråt.”

Skaldemans studie imponerar på mig både vad det gäller fakta och historik men också i sitt effektiva berättande. I varje intervju finns bilder som etsar sig fast, och tydligast blir det genom konkreta detaljer som när en polis berättar om hur de letar efter bevis: ”Vi gräver rätt mycket i sopor. Framförallt behövs det mycket glidmedel annars går tjejerna sönder”.

Genom att ställa rätt frågor och låta de tillfrågade tala till punkt framträder snart en ohygglig bild av den organiserade brottsligheten som trafficking är en del av. Skaldeman håller sig nämligen, klokt nog, inte bara till att skildra trafficking i Sverige utan diskuterar också de sociala och ekonomiska orättvisor som ligger till grund för människohandel.

Många av de intervjuade har mycket intressant att berätta men det är torskarnas och de prostituerades röster som fängslar mig mest. Intervjun med sexköparen som kallas Peter både berör och upprör mig. Peter har gått terapi för att sluta köpa sex. I intervjun pendlar han mellan att vara ett offer för sitt sexberoende och en medveten man som tycker att det är mer respektfullt mot kvinnor att betala dem för sex än att ha ”one-night-stands”.

En annan av de intervjuade, kallad Isabella Lund, sexsäljare och medlem i SANS (Sexsäljares och allierades nätverk i Sverige), tycker inte heller om tillfälliga sexuella förbindelser. Innan hon började sälja sex sökte hon en livskamrat, men hon tröttnade på att männen hon träffade enbart var ute efter sex. ”Jag kände mig utnyttjad av alla män som sa och gjorde sker för att få ha sex med en och tänkte att om de bara vill ha sex så säljer jag det hellre som en tjänst, Får jag betalt för det blir det liksom fair trade”.

”Isabella Lund” liknar torskarna vid patienter inom sjukvården. Man måste inte fara illa av att sälja sex ”Det är inte konstigare än att man vårdar en patient i sjukvården även om man tycker illa om honom” menar hon. Denna inställning förutsätter en syn på männens sexualdrift som så okontrollerbar att den måste tas om hand, en uppfattning som enligt Skaldeman genom tiderna använts som argument för prostitutionens nödvändighet. Liknelsen mellan prostitution och sjukvård återkommer då Lund får frågan om hon skulle vilja att hennes dotter prostituerade sig. Hon svarar att det inte är själva arbetet i sig som är farligt utan att ”vi är så utsatta och förtryckta, diskriminerade. Jag vill inte att hon ska arbeta som sjuksköterska eller i andra yrken där man riskerar att bli utbränd heller”.

Detta är en bok som lämnar sin läsare skakad och sorgsen. Men Skaldeman spelar inte på våra känslor utan håller sig tvärtom hela tiden saklig och resonerande. Torsksverige är en utmärkt och intressant skildring av en dold sida av det svenska samhället och ett välkommet inlägg i den ofta ensidiga prostitutionsdebatten i Sverige.