Recension

: Raskens
Raskens Vilhelm Moberg
1951
Albert Bonniers förlag
8/10

Vardagens elände och magi

Utgiven 1951
Sidor 474
Först utgiven 1927

Om författaren

Vilhem Moberg (1898-1973) är förmodligen en av våra mest folkkära svenska författare. Han föddes i ett soldattorp i småländska Moshultamåla och arbetade bland annat på glasbruk innan han blev journalist och författare. Till hans mest kända romaner hör Raskens (1927), Rid inatt! (1941) och utvandrarserien (1949-59), men han skrev också dramatik, historia och debattböcker.

Vilhelm Moberg-sällskapet – Det litterära sällskapet tillägnat författaren.

vilhelmmoberg.com – Hemsida tillägnad författaren.

Sök efter boken

Det är något nästan brutalt drabbande med en författare som på en gång är en så stor romantiker och har ett så osvikligt öga för realism som Vilhelm Moberg. Kanske hade jag föreställt mig att hans skönlitterära debut, Raskens från 1927, om något skulle vara mindre svart, mer ungdomligt skir än hans senare romaner. Det är den inte.

Raskens har underrubriken ”en soldatfamiljs historia”, men är kanske i första hand berättelsen om ett äktenskap. Drängen Gustav möter den fattiga men rejäla pigan Ida och när han har den relativa turen att få tjänst som indelt soldat får de ett torp där de kan slå sig ner och bilda familj. Eller får och får, torpet tillhör roten, den samling bönder som ålagts hålla kronan med soldat, och i samma ögonblick som soldaten inte längre kan eller får tjänstgöra kan familjen kastas ut på bar backe. Inte hjälper det heller att Gustav lyckats sno både tjänst och tilltänkt brud från rotemästarns, Idas tidigare husbonde.

Det är en knaper tillvaro Raskens för, Gustav och Ida och de så småningom nio sönerna. Strävsamhet och duglighet motverkas av naturens nycker, missväxt, sjukdom och vanvettig köld medan bygden och kollegorna bidrar med småskurenhet, svartsjuka, elak ryktesspridning och brännvinets eviga tröst och elände. Här finns en slags brutal äkthet och omedelbarhet och en sårbarhet som trots allt knappt går att föreställa sig här och nu.

Moberg är en så modern författare att det är lätt att glömma att han faktiskt levde ett par år på 1800-talet. Dedikationens enkla ”Till far och mor” påminner om att författaren själv föddes i ett soldattorp och berättelsen lär ska ha mycket gemensamt med föräldrarnas.

En hel del i Raskens förebådar också Utvandrareposet. Åtminstone en episod går igen: den med bonden som förbannar den torftiga skörden och sturskt manar Herren att lika gärna ta resten också, varpå ladan med den futtiga skörden brinner ner. Det är ändå en lysande karaktäristik av både Gustav Rask och senare Karl Oskar Nilsson och av den skoningslösa vardag och tro som präglar Mobergs universum.

För i synnerhet är det tonen, det lågmälda och finurliga, blicken för den vanliga människan som är så omisskännligt mobergsk. Blicken för eländet och nöden och viljestyrkan och svagheterna och den där nästan ödesmättade känslan för slumpen. Om inte Kristina fallit ur sin gunga den där dagen hade hon aldrig träffat sin Karl Oskar i vad som blivit framröstat till århundradets svenska roman, och om inte den unge Gustav varit ute och supit, om han inte blivit kvarlämnad i ladan av sitt tvivelaktiga damsällskap och missat likskjutsen på söndagsmorgonen, om han inte fått en smäll av husbonden och för en gångs skull slagit tillbaka, ja, då hade han inte behövt rymma och inte tagit värvning och då hade han aldrig sprungit på Ida.

Det är liksom lite skitigt och vint, frostnupet och grått – och så mitt i alltsammans: ett skimrande vardagligt stråk av magi.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2008-08-09 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 21:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3003

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?