Det finns en uppenbart komisk dimension i den sorts nationalmonument Vilhelm Moberg och hans romanserie Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige blivit. Vid Chisagosjön i Minnesota kan man bese ”Nya Dufvemåla”, dricka öl och lyssna på dansband under Karl Oskar-dagarna. I debatten om nutida invandring gör samtliga sidor återkommande försök att slå varandra i huvudet med de litterära gestalternas erfarenhet. I Karlshamn står en skulptur som trots konstnärens protester aldrig blivit känd som något annat än ”Karl Oskar och Kristina” och från kaffestugan i småländska Duvemåla rapporterar personalen att det dagligen förekommer utbrott av sorg eller ilska när besökare tvingas inse att Kristina aldrig funnits på riktigt.

I Mobergland. Personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie undersöker Jens Liljestrand hur Moberg och hans romaner kommit att få den särställning, inte bara i litteraturhistorien utan också i ett slags svenskt historiemedvetande överlag, som de fått. Som titeln antyder läser Liljestrand Mobergs romanserie inte minst ur ett biografiskt och samtidspolitiskt perspektiv. Han konstaterar att författaren visserligen var väl inläst på sitt historiska material, men också att han på många ställen valde att frångå det historiskt korrekta eller typiska i sina romaner.

Det har Mobergforskare konstaterat redan tidigare. Vad Liljestrand gör – bland mycket annat – är att också sätta in romanserien i ett författar- och samtidsperspektiv. Han jämför med andra personliga och politiska motiv som går igen i andra böcker av författaren och han sätter romanernas karaktärer och handling i relation till deras tillkomsttid, till kalla kriget och till de föreställningar om frihet, familj, kön och avvikelse som då rådde.

Karl Oskars beteende i den nya världen stämmer till exempel ganska dåligt överens med hur svenska emigranter normalt uppförde sig vid ankomsten. De tenderade att bosätta sig och leva tätt samman. Mobergs hjälte marscherar istället rakt ut i vildmarken – helt i enlighet med författarens kompromisslösa frihetslängtan. Att området vid Ki-Chi-Saga ändå snabbt urbaniserades och fick goda kommunikationer med omvärlden tonas också ned i romanerna. Istället betonas Kristinas känsla av hjälplös isolering som ensam husfru – något som Liljestrand menar speglar frustrationen hos 1950-talets villaförorters hemmafruar.

Men om sturska nybyggare och vilda västern var ideal som låg i tiden när romanerna skrevs så lyckas Moberg också just problematisera de idealen. I tolv år skrev han på sin tänkta trilogi och precis som Karl Oskars husbyggen i romanerna blev det honom på slutet ofta övermäktigt. Kanske kände författaren till slut också, precis som sin huvudperson, en viss bitterhet emot det vanvettigt romantiserade landet i väster, där inte minst religiösa fundamentalister alltmer ville kringskära deras livsverk.

Liljestrand analyserar inte bara romanerna i sig, utan också deras utgivningshistoria och mottagande. Han läser recensioner och debatter, och han följer berättelsens vidare liv som monument och litterär turism, genom Jan Troells filmatiseringar, Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal och Farnaz Arbabis pjäs som kom för bara några år sedan och förlägger Mobergs berättelse till flyktingförläggningar i Sverige idag.

Ja, Liljestrand gör en väldig massa saker. Tretton års arbete – en doktorsavhandling påbörjad i ett friare, äldre system – har trängts ihop på 250 sidor brödtext och inte vet jag egentligen hur han burit sig åt. Någon gång blir det kanske väl ytligt, men förvånansvärt ofta lättöverskådligt och spännande. Här finns mängder av trådar man gärna skulle nysta vidare i och eftersom Liljestrand faktiskt inleder med en motivöversikt i Mobergs hela romanproduktion – och refererar rikligt också till hans brev och verksamhet som debattör – kan Mobergland fungera som en frestande introduktion till hela författarskapet.

Ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv är det intressant inte minst hur snabbt utvandrarromanerna kanoniserades – redan från början upphöjda av en närmast samstämmig kritikerkår – och hur bilden av dem som provocerande och radikala inte minst odlades av författaren själv. Det är få förunnat att gå en sådan balansgång, att på en gång vinna kritikernas gunst och ”folkets” kärlek. Nog måste han ha varit inte bara en fantastisk författare med ett starkt politiskt patos, ”denne gigant”, utan också en förbaskat klurig strateg?