Det verkar gå att variera vampyrtemat i oändlighet. Eller i alla fall försöka variera. Hos Scott Westerfeld är synvinkeln väldigt nutida – eller så verkar det i alla fall till en början. Tjugoårige huvudpersonen Cal får nämligen förklara att vampyrer alls icke är övernaturliga varelser – de har bara blivit infekterade med en parasit, som sedan använder sitt värddjur till att dricka blod och äta människokött. Det är smutsigt, mörkt och ensamt att vara vampyr i Cals New York.

Själv är Cal en av de lyckliga(?) få som trots att han blivit infekterad inte utvecklar sjukdomen. Istället är han smittbärare, kan leva sitt liv som vanligt utan att löpa amok på jakt efter människor att äta upp, men han kan fortfarande smitta andra, och måste därför avhålla sig från sex och helst från all kroppskontakt överhuvudtaget. Han enrolleras också i den uråldriga organisationen Nattväktarna, som spårar upp och fångar in de parasitpositiva, eller i kortform: parperna. Det är när Cal, efter att ha hittat och fångat in de tidigare flickvänner han själv smittat, börjar söka efter den kvinna som smittade honom, som berättelsen börjar.

Vartannat kapitel i boken avhandlar Cals sökande efter den mystiska Morgan, vartannat berättar om en högst verklig parasit och dess levnadssätt. Här tas upp exempelvis hakmaskar, som lever i människans tarmar och suger hennes blod inifrån, och leverflundror, som får myror att klättra allra högst upp på grässtråna och sitta där hela nätterna, i väntan på att bli uppätna av en ko. Detta därför att flundrorna trivs allra bäst i komagar. Det kan på sina ställen vara ganska äckligt att läsa om parasiterna, men också fascinerande. De är ofta livsnödvändiga visar de sig, för utan dem kollapsar systemet. Skildringen av dem i den här boken stöttar på ett liknande sätt upp intrigen och trovärdigheten.

Westerfelds försök att uppdatera vampyrismen är lovvärt. Men i slutändan kommer han inte undan de gamla traditionella spänningsschablonerna. Ok, det är inget magiskt med vampyrer – men de är övernaturligt snabba, starka och känsliga och de kan leva i fyrahundra år. Ok, det ligger inget i det där med att de är tjusiga och glamorösa – men nog dyker det upp litet Gamla Familjer och vampyrromantik också i den här romanen, mer ju längre man har kommit. Ok, de är inte intelligenta eller organiserade, bara desperata – men smittbärarna har å andra sidan en underjordisk organisation motsvarande New Yorks stadsförvaltning, med olika avdelningar och arkiv och allra överst en Nattborgmästare.

Det gör egentligen inte så mycket att det är så. Om man vill skriva om en tragisk, illaluktande sjukdom har vi tillräckligt av verkliga sådana. I vampyrromanerna kan det gärna få vara litet spännande och romantiskt. Och spännande är det. Spännande, snabbläst och med en berättarröst som mest av allt låter som en voice-over i en amerikansk TV-serie för tonåringar. Ibland alltför mycket, eftersom översättningen lämnar en hel del att önska och ligger alldeles för nära det amerikanska originalet. Det är rena fel – som när headquarter översätts med huvudkvarter eller som i formuleringen ”jag antecknade mig till minnes”, och det är svengelska uttryck – som när en olycka ”väntar på att hända”. Men oftast råder bara en vag känsla av oflyt i en text där flyt uppenbarligen är det som författaren eftersträvat mest av allt. Gatsmart, blixtsnabb ironi kräver lätthet, och det stör läsningen att den saknas.