Timna är Noas dotter. Hon är en av dem som eftervärlden inte kommer att minnas, en kvinna i biblisk tid, men hon var likafullt med på arken, precis som andra kvinnor, precis som alla de djurarter som dog under färden och som därför ingen känner till, precis som ensamheten, ledan och ångesten.

Geraldine McCaughrean skildrar människornas färd på arken sådan som den måste te sig i en verklig situation, där allt det kött och blod som skalats av från grundstoryn i Bibeln finns med. För det första dör inte alla andra människor direkt när Gud låter vattnet uppfylla jorden. Syndafloden är full av nödställda som ropar på hjälp men inte får det, eftersom Noa är övertygad om att det bara är hans familj som ska överleva. För det andra råder knappast frid och fröjd ombord – det är blött och kallt och det stinker från djur och människor utan utrymme. Sjukdomar grasserar, arken tar in vatten. Och för det tredje: tvivlen ligger som ett tungt ok på Timnas axlar – undran över Guds avsikt med det som händer, undran över det egna ansvaret.

"Inte hela världen" visar på det dubbla i en fast tro, hur den på en gång rättfärdigar vilka onda handlingar som helst eftersom man alltid kan försvara dem med att "Gud ville det", och hur den samtidigt också skyddar de goda instinkterna – för hur kan det vara fel att vilja rädda och hjälpa, känner man så är det för att Gud vill det. Boken sätter också fingret på att tro alltid handlar om tolkningsföreträde. Ombord på arken är det Noa som tolkar Guds ord, det är honom Gud talar till. Men det visar sig att också hans hustru har hört Guds röst, det visar sig att Gud kan tala med flera tungor, ha flera planer än en man kan omfatta. Och när det handlar om vem man väljer att ge tolkningsföreträde, vem man väljer att tro på, så ligger valet till sist ändå alltid i människans hand.